Fast i en skadlig hemmiljö

Hej! Jag är tjej, 27 år, som bott hemma hela mitt liv. Jag hade velat flytta tidigare men jag är fast. Min familj och jag driver ett företag tillsammans, och skulle jag flytta/skaffa annat jobb så måste vi lägga ner hela företaget och alla måste flytta och byta jobb. Företaget bygger på att alla fyra (jag, mamma, pappa, min 19 år äldre halvbror) är med och jobbar. Sen jag var 14 har jag mer och mer längtat efter självständighet och de sista 7 åren har varit olidliga. När jag var 14-15 blev jag hjärntvättad och manipulerad av en pedofil och det var ett helt år av fruktansvärda gräl och polisanmälningar, och det hela gjorde mig livrädd för att prata med min familj. Både dem och pedofilen skadade mig enormt psykiskt. Jag har idag panikångest som jag för det mesta kan hantera och depression som kommer och går. Det finns inget jag önskar mer än att ha ett eget hem och en egen inkomst, men jag känner mig fast - jag "sviker familjen" om jag bryter mig loss från dem. Ibland kan de vara underbara och jättestöttande och vilja göra vad som helst för mig, för att i nästa stund (om t.ex jag har en åsikt som skiljer sig från deras) inte vara vatten värd. Jag blev kallad "madrass" när jag var 21 för att jag bad dem om lov att få sova över hos min dåvarande pojkvän. Min nuvarande pojkvän bor sedan maj i år hemma hos oss och det är tydligt att min familj gör allt för att hitta fel på honom och de klagar på honom och skämtar på hans bekostnad så fort de kan. Igår var det val och min halvbror hade helt fräckt gått och ställt sig och tittat på vad min pojkvän tog för valsedlar. Olyckligvis röstar min pojkvän (och jag, fast jag ljuger om det för familjen) ungefär tvärtemot vad familjen röstar på. Så idag blev jag ställd mot väggen och utfrågad vad jag röstar på, varför min pojkvän röstar som han gör och så försöker min mamma få mig att tro att min pojkvän har ett hemligt "andraliv" som inte jag känner till där han kanske är med i någon farlig organisation eller har andra flickvänner. Jag vet mycket väl att det inte är så, jag och min pojkvän är oerhört öppna med varandra, men min mamma tar varje chans hon får att försöka slå kilar mellan honom och mig.
Jag vet att jag är previligerad, jag behöver inte vara anställd och jag bor och äter gratis, jag får skjuts överallt. Men det jag får betala istället är min integritet, mitt privatliv och min fritid. Mina vänner blir ständigt ifrågasatta och hånade och jag får försvara och ljuga för att de inte ska kasta skit på dem. Jag får sällan eller aldrig göra något ensam med min pojkvän - då ger min mamma (eller min bror) mig dåligt samvete för att jag "struntar i familjen" och att "det känns som om ni inte vill vara med oss".
Jag känner mig sliten mellan dåligt samvete och självmordstankar. Jag känner mig fruktansvärt instängd och låst.
Hur tar jag mig ur den här situationen utan att bryta med min familj för evigt? Min halvsyster flyttade när hon var 17 och hon har alltid blivit svartmålad och baktalad här hemma sen dess. Hon har mer eller mindre helt tagit avstånd till min familj (och mig, för hon vet inte hur jag känner för vi har aldrig haft någon riktig relation).
Jag behöver hjälp. Jag vet inte hur länge till jag klarar av det här.

Emelie