För några veckor sedan ringde min svåger J hem till oss och var uppriktigt bekymrad över sin far O (min svärfar).
O gick i pension för något år sedan och har blivit något av en "soffliggare".
När J ringde hade han kommit på O med att dricka mitt på dagen (en fredag) och gömma flaskan när han insåg att J var där på besök.
J konfronterade O och möttes av förnekande och ursäkter som "det är ju fredag och jag ville ta mig en drink".
När J pratade med min sambo N tog han även upp andra händelser. Vi förstod då att detta kan ha pågått ett tag.
Vi VET ju faktiskt inte om han missbrukar/riskbrukar alkohol, men vi känner en oro.
Min upplevelse är att svärfar gärna tar sig en öl eller en drink, men att det inte handlar om enorma mängder. Han blir aldrig otrevlig utan snarare lite nostalgisk och känslosam. Ibland har det hänt att han, har sluddrat lite när han tagit sig ett glas.
Hur det ser ut under veckorna, när han är hemma själv, vet jag dock inte.
Svärfar har nu gått in i försvarsställning och "spelar martyr". I ett formellt mail till min sambo skrev han att han minsann inte gjort något brottsligt och att han alltid betalat sina räkningar i tid etc.
Han känner sig naturligtvis utpekad och sårad. Jag kan tänka mig att hans tankar och känslor kretsar kring att vi, hans närmaste, har pratat om honom bakom hans rygg. Han skäms och mår dåligt men verkar inte ta till sig att vår oro kommer från kärlek.
Alkoholism är ju oerhört skuld och skambelagt och ett känsligt ämne att diskutera - i synnerhet med dem som har problem eller har ett "riskbeteende".
O har svårt för att prata om känsliga ämnen och "tar till humöret" vid konflikter. För att slippa bråk, sopas allt under mattan och ingen talar om det. Så har det alltid fungerat i min sambos familj. Men att "låtsas som att inget har hänt" leder bara till ångest, stress och irritation.
Nu trippar svärmor på tå där hemma och mår jättedåligt.
Min sambo N mår pest för han känner att han inte kan nå sin far och att allt han säger blir feltolkat och förvrängt.
Svågern J mår dåligt för han bor nära sina föräldrar och tycker att min sambo "kommer undan" eftersom vi bor längre bort.
Jag mår dåligt för att jag är orolig över hur relationerna mellan alla oss kommer att påverkas av detta.
HUR kan vi göra för att nå O, en man som är snarstucken och långsint och som, väldigt ofta, missförstår och misstolkar det vi säger?
HUR kan vi göra för att vara så tydliga som möjligt och HUR ska vi bemöta hans ilska och "martyri"?
Tacksam för svar!
/Orolig svärdotter