Re: Ang. väbefinnande

Hej
Det är så att jag "snubbla" över den här sidan.
Har en del frågetecken som jag grunnat på större delen av mitt liv faktiskt och aldrig tagit upp med nån pga rädsla.
Är idag nykter alkoholist sen 2 år tillbaka och det har hjälpt mig mkt och jag har fått tillbaka stora delar av mitt liv även om det kanske inte blivit så bra som jag trott att det skulle bli bara jag tog bort alkoholen.
Har alltid varit en ganska känslig kille och dragit mig undan saker och ting imellanåt. Har liksom "gömt" mig.
Har mkt ångest och oro inför tillvaron som jag önska att jag slapp och undrar om man verkligen ska må så här. Förstår att jag har ett alkoholberoende och att jag flytt från mig själv med hjälp av den genom åren då jag drack. Började när jag var 18 och den kändes redan då som en räddning. Nu är jag 30.
Idag tar jag citalopram och den hjälper välbefinnandet men gör samtidigt mig spänd och likgiltig tycker jag. Särskilt i sociala situationer har jag svårt. "Stelnar" till och har funderat på om jag utvecklat nån sorts fobi.
Har alltid funderat över varför det blivit så här. Alkoholen förstörde nog mycket i kroppen men tror ändå inte det är den som lagt grunden för all ångest och depression samt dåliga nerver.
Vill bara få må bra och trivas med mig själv men idag är det så mkt jag inte vågar och tar avstånd ifrån.
Känner nu att jag måste tala med någon ang. en sak då den sätter som spärr i mitt liv.Även om det är många år sen nu kommer jag ihåg det och det kanske låter konstigt men känner att ja måste berätta det för någon.
Det hände när jag var ca 5 år ute hos min farmor och farfar vid en camping.Vi satt och spelade kort och som en blixt från en klar himmel va det som det "small" till inuti bakhuvudet på mig. Efter det så fick ja en väldigt abstrakt känsla i mitt "jag-befinnande" som är svår att förklara. Det va iaf något som hände, det är jag säker på. Kom ihåg att jag sa att jag bara ville gå och lägga mig och jag trodde väl då att känslan skulle gå över men den satt i dagen efter också minns jag.
Har fungerat "som vanligt" genom åren men har haft flera panikattacker och konstiga känslor. Känner nu att jag måste få ur mig detta. Kanske har jag nån skada? Känner att jag inte kan gå och undra över detta hela livet. Undrar vart jag ska vända mig och om det möjligtvis går att få göra nån sorts röntgen av huvudet?
Tackar.

Mvh / "vill inte leva ett halvt liv"