Re: Bonusmamma

Hej,
jag har just blivit bonusmamma till tre flickor (4, 7 och 11 år).
Jag är en medmänniska för dem, ingen extramamma. Mitt problem är inte det som vanligtvis undras över och diskuteras på internet, dvs. svårigheter med skilda åsikter i uppfostran, stökiga bonusbarn, att de sover i samma säng(de gör de ibland och jag tycker om det, utom nu när de är sjuka och hostar och pratar) osv.
Nej, dessa flickor är väluppfostrade, respektfulla, kloka och välartikulerade. De har en pappa (min kille) som pratar med dem som barn och egna individer, inte som uppfostringsobjekt. Han kommunicerar med dem hela tiden och förklarar om han blivit arg, eller om han behöver egen tid, osv.

Vårt problem, mitt och hans, har blivit det att dess barn tycker så otroligt mycket om mig. De är genuint förälskade och ger mig så mycket kärlek och energi och jag ger lika mycket tillbaka.

Nu har jag flyttat in hos den här familjen och det började lite komplicerat. barnen har varit sjuka och jag har inte kunnat sova på nätterna. Jag har en bipolär diagnos som gör min sömn viktigt för att inte gå in i depressionsliknande "tillstånd". Jag är inte rädd på dagtid för att jag ska hamna i depressionen. Jag är rädd på nätterna. Jag kan inte tänka klart och går iväg och sover på en annan plats. Jag har mycket bagage vilket gör att jag får berätta för mig själv att för dessa barn är inte sovande på soffan från min sida något som väcker minnen och rädsla för att jag och deras pappa har en dålig relation, och att de ska förlora mig. Men dessa tankar från min sida skapar ett krav att jag är rädd för att de ska känna sig lämnade (någon som förmodligen ligger mestadels hos mig, som en projicering, för min egen rädsla som barn.) Dessa tankar tar så mycket energi från mig att jag blir dödstrött på dagarna och inte orkar vara annat än för mig själv.

När jag under dessa fyra nätter inte fått så bra sömn (jag och min kille har inte hunnit fixa en bra säng i ett annat rum, vilket är vår plan) gör att jag behöver så mycket ensam tid. Han hjälper mig att ta med barnen ut på aktiviteter och då får jag lite vila.
Men stressen ligger kvar och när de kommer hem reagerar jag med flykt, adrenalin, jag orkar inte deras pockande. även om de inte stör mig i det rum jag är, hör jag deras frågor om var jag är. och jag har inte vant mig än vid att stänga och inte lyssna (när jag mår bra och inte är stressad är detta inget problem).
De förstår mig när jag ber om att vara själv, berättar och förklarar enkelt. Men jag kan inte kräva att de inte ska få säga hej när jag går mellan rummet och toaletten.

Jag vill inte att de ska känna att jag inte vill vara med dem, jag älskar dem. det bästa vi har kommit på, jag och deras pappa, är att vara med dem en och en. då orkar jag, för de tävlar inte om min uppmärksamhet, då kan jag ge dem min innerliga uppmärksamhet och kärlek och respekt. Vi tror också att barnen känner sig lugnare efteråt och inte blir så där pockande på mig.

min fråga är om det finns tips, litteratur kring detta "positiva problem". jag menar - vi har inget negativt i problemet med att barnen inte lyssnar, är bortskämda eller icke väluppfostrade och har olika värderingar. Problemet är att jag blir stressad av att de vill vara med mig hela tiden och att de tjafsar om vem som suttit senast med mig vid frukost, lunch, middag. för mig har det varit sådant stresspåslag att jag inte har någon hud längre. jag blir sämre på att säga ifrån och känner mig dum som inte "vill" vara med dem.

Pappan känner att han får dåligt samvete och en konflikt i sig. Han ser att jag mår dåligt (han har dock tillit till att jag klara mig och är stark i detta) och samtidigt vill han tillfredställa sina barns behov. Men vi båda är helt utmattade av hur mycket de tycker om mig, vill visa mig saker, vill fråga mig saker, vill göra saker tillsammans med mig. och jag känner mig mer och mer usel över att säga nej, nej, nej, sen, sen,sen. Ju mer stressad jag blir, ju större utrymme krävs det för att jag ska komma tillbaka till ett ickestressat normaltillstånd. Vi skulle behöva tips hur vi ska hantera situationen. Är det något ni har att hjälpa oss med. Som sagt, litteratur att läsa skulle vi också komma långt med.
Vill slutligen också berätta att vi är ett kärleksfullt hem, det finns inga konflikter mellan pappan och mig. Flickorna och jag och pappan är kärleksfulla mot varandra både med kramar och pussar, men även med ord.
Tack för hjälpen!