Acceptans av partnerns barn.

Jag är samboende med en man som har en flicka på 2,5 år sedan ett tidigare förhållande. Flickan är mycket krävande, bortskämd och bestämd. Jag är den som försöker hålla regler och hålla ordning men i slutändan är jag den som framställs som den elaka styuvmodern.
Det har aldrig funnits någon biologisk mor med i bilden då hon avled efter ett par månader efter flickans födseln.

Vår vardag brottas med otaliga psykologiska problem. Jag själv har svårt att acceptera att han redan har barn och känner lite att jag blivit blåst på min "framtidssaga". Jag känner också ett oerhört stort hat inom mig som riktas mot flickans döda mor då hon totalt körde över min man och vägrade ta bort det. Han brottas än idag men att ha blivit pappa mot sin vilja samt med en kvinna han aldrig såg en framtid ihop med.

Flickans morföräldrar/farföräldrar/moster/faster gör inte vår situation lättare då de endast är närvarande på sina villkor och anser sig vara flickans döda mammas "ställföreträdande/målsman". Kan förstå att det sticker i ögonen på dem att se sitt barnbarn uppfostras av en annan kvinna och dessutom en som är mycket yngre än vad deras egen dotter var.

Det är svårt att knyta an till flickan när hon har så pass många som tro sig veta är bäst för henne samt att jag kom in i bilden sist av alla. Jag och min kille har varit tillsammans i 10 månader och ju längre tiden går ju mer drar jag mig undan. Från att ha varit delaktig i allt så lämnar jag henne endast på dagis. Har till och med börjat känna ångest och obehag när hon är runt omkring. Svartsjukan har knackat på dörren och gråter mig till sömns vissa nätter av tanken på att jag gått på världens nitlott.


Brottas med egna psykiska problem att jag är en dålig kvinna som inte kan skaffa mig en egen man. Någon som inte redan gjort an annan på smällen. Bara den tanken får mig att äcklas?! Och det flickans mamma gjorde på min kille kan få mig så arg så jag vet inte vad jag ska ta vägen. Tycker samtidigt så synd om honom.

De jag pratat med säger bara att det kommer bli lättare när vi har våra egna barn och det förstår jag ju men jag vill inte ha det såhär. Det finns så mycket undantryckta känslor inom mig. Skulle aldrig visa för flickans vad jag kände inom mig. Men jag drömmer ju om ett liv helt utan hennes närvaro. Så som det var tänkt från början.


Någon som kan ge mig ett svar på vad jag kan jobba med?! Hur jag ska försöka tänka?! Min kille behöver verkligen mitt stöd mer än någonsin men är samtidigt så pass egoistisk att jag ibland inte orkar bry mig. Säger att det var hans val fastän jag vet att det inte är sant! Ödets iron

Ett barn behöver kärlek för att utvecklas till en bra människa. Flickan riskerar att bli psykiskt skadad av att växa upp med en kärlekslös styvmor. Det är nödvändigt för hennes framtid att hon har människor omkring sig som förstår henne och ger henne omsorg och stimulans.

Dra dig ur relationen, om du känner att du inte förmår att ge barnet det stöd hon behöver. Ge flickan möjlighet att få hjälp i sin utveckling av människor som förmår älska henne.