Inleda relation eller bromsa i tid?.

Är man. Har själv genomgått en skiljsmässa för nästan fem år sedan. Valde att leva själv länge. Kändes totalt sett bäst så - ville leva själv och undvek i stort sett kvinnliga relationer till för ett knappt ett år sedan. Har visst förhållande idag. Fint till en början men något inträffade i somras som inte kändes bra. Mer har följt, inget "allvarligt" men jag har i stort sett, för att sammanfatta, övervägt att lämna, vara juste mot oss båda och inte kanske riskera fastna i något som känns sådär. Även om mycket är rätt ok ssknas den rätta glädjen, kanske även attraktionen. Så dessutom - fast det inträffat för ca två månader sedan, har jag kontakt med en annan kvinna. Träffades genom branchkontakt så inte direkt i jobbet. Men har kommit att ha tillfälle att talas mycket vid. Hon gift sedan runt 18 år och med två barn, snart tonåringar och jag med mitt "sällskap". Båda vi vuxna har insett att vi börjat fatta tycke för varandra, skrämts lite av detta (!) och talat mycket öppet och med uppskattning om att just kunna vara öppna att det nog inte är så bra att ha för mycket kontakt. Båda har velat ansvar för sina respektive liv och verkligen tagit det. Men så har mer samtal tagit vid och det finns verkligen en
attraktion genom lätthet att ses vilket vi gjort vid nu vid luncher och promenader. Vi har inte inlett ett förhållande i någon mening men förstått och kunnat tala om att det som kan börja eller har börjat ske mellan oss .. inte är "bra"?.. Men jag står i begrepp att bryta den korta relation jag haft (sedan knappt ett år. Kvinnan jag träffat sedan ett par månader har egentligen inte annat än ett bra familjeliv bakom sig - fast, med viss tydlligen slentrian och framför allt en oro för framtiden och hennes äktensskaps förutsättningar till följd av en sjukdom hennes man ådragit sig och som påverkar humör och stämning. Så nu till fråga, om det nu är någon ide eller går att få några råd i detta; hur bör man verkligen bäst gå till väga OM hon / när hon eventuellt beslutar sig för att ev flytta eller rentav avisiera att hon vill skilja sig. Eller bör jag och hon på egen grund men också gemensamt tala klokt och moget och lämna situationen utan att komma varandra för nära, kanske skapa bara en (jag vill ännu säga, fortsatt) vänskapsrelation?. Mitt i allt dyker frågan också upp, om varje människas "rätt" till att få välja att kliva av ett äktenskap om han / hon gör den bedömningen OCH att få lov att bli, kunna bli respekterad för det!. Tacksam för resonemang och reflexioner, några patenterade svar kan jag förstås inte räkna med. Vill allt till det bästa och inte att någon skall få kaos i sitt liv.,.

Vad ni än gör så tänk på barnen i första hand, eftersom de är i en känslig ålder. Gör ingenting som riskerar att skada dem. De behöver en trygg miljö att växa upp i och ska inte behöva känna sig övergivna. Attraktion mellan män och kvinnor uppstår hela tiden, men det fråntar inte föräldrarna från ansvar.

Det minst dåliga sättet, om man vill separera, är att flytta till ett eget boende och inte flytta ihop med sin nya kärlek. Träffa barnen för sig och den nya kärleken för sig.

Jag har träffat så många övergivna olyckliga ungdomar i mitt arbete. De har drabbats av allt från anorexia till psykos vid föräldrarnas skilsmässa. Barn behöver sina föräldrar. Kanske kan ni ta det lugnt med att flytta ihop tills barnen klarar sig själva. Det är svårt att inte ha ett hem och behöva flytta mellan föräldrarna och deras nya partners varje vecka.