Har min son psykisk sjukdom?

Hej!

Jag har en vuxen son som inte lever normalt organiserat liv. Det verkar som om han lider av nån sorts depression...socialfobi, eller oförmåga att ha kontroll över sitt liv...Var kan jag vända mig för att få hjälp? Har min son ADD eller kanske Aspergers sjukdom? Är han deprimerad? Han vill inte erkänna nåt av det. Men han vill inte höra att han inte lever ett normalt liv.
Eller så kanske förstår hann det själv, men vill inte se sig själv som sjuk eller oförmögen att ha kontroll över sitt liv...Han skjuter upp allt i sitt liv. Jag vet inte hur jag skall kunna hjälpa honom.

Just nu har han flyttat in till mig,efter att han blev uppsagd från sin studentlägenhet. Han kan sitta i timmar framför datorn eller titta på tv emellanåt, han spelar också musik och sjunger, men bara för sig själv, han har aldrig tjänat pengar på det.Han har många fantasiplaner, men gör inte mycket åt att realisera dem.

Han har förlorat tre stycken lägenheter, två av dem var bostadsrättslägenheter. Han har sålt dem, men har fått meddelande om avhysning. Han öppnar inte brev, betalar inga räknngar. Han har bara jobbat under ca 2 år och har sagt upp sig, för att han ville ha konsultverksamhet, men det var hans värsta beslut, för sen dess har han inte haft något ordentligt jobb, och kan inte heller fixa det. Han verkar vara oförmögen att sköta alla praktiska bestyr, fixa jobb, betala räkningar, hålla ordning hemma.

Jag har hjälpt honom mycket, men han är alltid arg när han får hjälp. Själv gör han ingenting, har massor med obetalda skulder, lever på att ha sålt sin bostadsrätt.

Han är dock mycket begåvad, intelligent, ser bra ut, är mycket duktig programmerare, spelar piano, gitarr, sjunger.Har dock ingen flickvän, han är nog blyg... ÄR mycket filosofiskt lagd, har studerat matte, filosofi,programmering, men har inte avslutat några studier. Kan diskutera i timmar, men tar inte emot kommentarer, eller tar illa upp om man har en annan synpunkt. Han har obetalda studieskulder och många andra skulder. Han lever som om han vore en hemlös människa utan framtidsutsikter.

Städar inte, sköter inte om ekonomin, är ofta deprimerad, men vill inte erkänna det, fast det syns på honom. Sover dåligt, har gått ner i vikt ganska mycket, tycker inte att han hittills upptäckt hans riktiga kall, och det kanske är att skriva musik, sätta ut låtar på internet och leva på det. Men han bara liksom "tränar" för framtiden, ingenting händer där heller. Han brukar koncentrera sig på vissa saker under perioder av tid, eller så är det filosofi, eller musik, eller att hitta på ett program som skulle kunna hjälpa att tjäna pengar på Forex...Ingenting blir avslutad.

Öppnade en firma 2002, men kan inte sköta den ordentligt.Han har bara haft två job, 2 månader... När han har tjänat pengar i firman har han inte ens tagit emot betalningen inom 6 månader efter utfört jobb. Om jag påminner honom blir han ilsken och vill inte att jag skall blanda in mig. Ofta svarar han inte alls i telefon. Den är ofta avstängd. Han är 33 år, men han har hållit på det viset i flera år.

Först trodde jag att det kanske går över, men det blev egentligen bara värre, särskilt när hans flickvän lämnade honom vid 26 års ålder..

Han verkar ha någon psykiskt sjukdom eller inre lidande, men han är för stolt för att erkänna det eller t.o.m. ta emot hjälp. Vad gör man?
Han har ingen tro på att någon psykolog kan hjälpa honom. Han tror inte på psykofarmaka, men jag misstänker att han ibland "medicinerar" sig själv, med uppiggande eller lugnande medel, kanske med marihuana eller sånt, ibland med alkohol, fast han tror inte att han är typen som kan missbruka eller fastna för någonting. Men nånting är mycket fel med honom. Han är mycket bestämd när det gäller att avvisa hjälp.

Han läser väldigt mycket om hälsan,tränar styrketräning under vissa perioder, använder hälsokostpreparat, men äter väldigt lite vanlig mat. Vet allt om signalsubstanser,tror sig veta att det något fel på hans dopamin/serotonin balans. Är intresserad av hjärnforskning, men han vill inte studera det från medicinskt synpunkt, utan filosofiskt. Får inte längre studiemedel.

Jag vet inte hur han har överlevt hittills. Tar inte social hjälp, är inte anmäld som arbetslös eller som sjuk...

Om jag ställer frågor eller vill att han skall berätta om vad som händer med honom så blir han mycket arg, låter nästan aggresiv då. Fast annars är han väldig lugn, nästan sömnig. Går väldigt långsamt. Han har svårt att förstå att jag bekymrar mig. Han tycker att man skall lämna honom i fred, men hur skall man ignorera det faktum att han missköter sitt liv av den anledningen att han kanske är sjuk?

Vad kan jag göra för honom? Finns det hjälp, fast han inte vill ha hjälp? Men han vill egentligen inte ha hjälp för att han inte tror på att hjälp finns. Han tror att han måste hitta bot själv, men dagarna och åren går och det händer ingenting...Han säger själv att han kan väl inte vara deprimerad för att han inte tycker att han mår dåligt. Men inte för länge sen var han på akuten för att han hade nån sorts andningssvårigheter, det kan ha varit panikattack, men han vill inte prata om det...

Det känns som om jag måste hjälpa honom, men hur? Vad brukar man göra i såna fall?
Tack på förhand