Re: har vår son en dålig självkänsla

Jag har i nästan sju år oroat mig för att vår son kanske har dålig självkänsla. Jag hoppas innerligt att ni kan hjälpa mig att få en bekräftelse på att det antingen är så eller att det inte alls är så. Bäst tror jag att är om jag beskriver honom och min oro genom olika händelser.

Hampus är sju år. Han har två yngre systrar (5 & 2). Han är vältalig och pratig med alla vuxna som tilltalar honom och uppfattas som en rar och trevlig pojke, väluppfostrad. Men när det kommer ett barn i närheten (det lilla minsta främmande) blir han försiktig, rädd, drar sig undan. Dessa barn kan vara mycket yngre också.

När han var 3 år kunde ett barn som endast var 1 år ta en leksak från honom med sitt lillfinger och han gjorde inget för att kunna behålla den, utan bara stod där "paralyserad" och blev sedan ibland ledsen.

Hos dagmamma fanns det två till pojkar i samma ålder som Hampus. De andra två hamnade ofta i konflikt och då sprang vår son in till dagmamman i köket och vågade inte gå tillbaka. Han blir rädd när barn skriker och är arga på varann. Han är också mycket rädd av sig när han ser på något läskigt i filmer (det kan fortfarande vara för läskigt med Nalle Puh..).

Det som hände idag förstår jag inte alls. 2-åringen hade en leksak, 5-åringen tar den ifrån 2-åringen som blir ledsen. Storebror tar tag i 5-åringen hårt så hon gör illa sig och börjar gråta. Storebror skyndar sig att säga förlåt och ser så ångerfull och ledsen ut att mitt hjärta håller på att slitas ut! Han springer tårögd iväg till badrummet och vill låsa in sig och gråter. Jag springer efter och frågar vad det var som hände. Han säger att han gjorde det med flit att det var menat.

Jag tröstar honom och säger åt honom att det är okej att även han gör lite sådana saker som man egentligen inte får göra. Det känns heltokigt att jag sitter och tröstar min son som just har gjort illa sin lilla syster som också gråter.

Vår son är alltid så snäll - för snäll...Och jag känner att jag vill uppmuntra honom till att bli tuffare och ha hårdare tag, för att klara av livet där ute bättre, för att inte vara för sårbar.

Men jag är rädd för att vår son skulle vara hämmad och undrar hur vi ska kunna få veta om det är så? Vad kan vi i sådana fall göra för att hjälpa vår son?

Jag är i mitt tycke både en hård och en mjuk mamma! Jag höjer ofta rösten i pressade situationer. Jag tar i stort sett ensam hand om hemmet och barnen då min man arbetar väldigt mycket (70t-80t/veckan). Jag känner att jag måste vara hård för att få tillexempel kvällsrutinerna att funka och få alla tre till sängs i tid så att de får en tillräcklig nattsömn. Jag tror inte att barnen har fått den uppmärksamheten de hade behövt när de var små heller pga vi har arbetat så mycket.

Vår son var hemma tills han var 3 år. Kan det har påverkat hur han är nu? Eller att jag skriker åt honom? Är det för sent att göra något nu? Har läst om att ens självkänsla byggs dom tre första åren...Är hans beteende typiskt för någon med dålig självkänsla? Är han hämmad, då han inte gråter ut utan håller tillbaka tårarna och "sväljer" gråten?
Har han dålig självkänsla när han inte går på bollen vid fotbollen? En fritidsfröken hade sagt så här till honom en dag (hon berättade det för mig): "När alla andra busar, då vill man själv också busa", "När alla andra ritar, då vill man också rita". I mitt tycke var det ett väldigt opedagogiskt sätt att uttrycka sig av henne och jag tyckte inte alls att alla måste vara och känna lika (vilket jag ändå hoppas om vår son...). Men jag tog hennes ord som att vår sons beteende var "annorlunda". Jag kunde riktigt se framför mig honom i klassrummet/ute som en åskådare. Händelserna är som en bra film - han är helt insjunken, ser och hör inget annat. Ändå har han flera kompisar och leka med och tycker att det är roligt i skolan (mycket fin klass, vi har tur).

Hoppas innerligt på att få svar på mina funderingar!