Re: Gift- och kär i en annan!!

Jag har gjort något jag aldrig trodde att jag var kapabel till. Herregud. Jag var otrogen mot min man. Min äkta man. En människa jag levt med i 8 år och varit gift med i två. Jag jobbade utomlands ett tag och träffade då den andra mannen. Vi tog ett par glas vin en kväll, allting kändes så platoniskt till en början....men sedan fann vi saker i varandra som var helt magiska. Det känns som om vi känt varandra hela livet och att vi båda träffat sin själsfrände. Vi umgicks enormt mycket under 5-6 veckor, samtalade om livet,om hur vi kände, om vilken typ av framtid vi kunde ha ihop men också mycket om alla praktiska saker som givetvis skulle behöva "lösas" för att vi skulle kunna ha en relation. Allting kändes som en vacker, perfekt dröm. Jag upplevde en passion och sexuell attraktion jag aldrig känt förut. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och det kändes som om hela världen stod stilla runt omkring.

Jag berättade för min man så småningom vad gjort...och jag borde ju bara slängt mig på knä och bönat och bett om hans förlåtelse..men jag kunde inte det. För jag ångrar inte mina handlingar! Jag ångrar att jag sårade honom så fruktansvärt och att jag gjort det hemskaste man kan göra mot någon man älskar. MEN- alla stunder, alla minuter, sekunder, all beröring, alla diskussioner allt allt allt med den andra mannen ÅNGRAR jag inte. För mig är tide med honom...den bästa i mitt liv. Vad säger det om mig egentligen? Om mig som människa? Om mig som hustru? Om min moral?

Min man blev helt förstörd och förstod inte alls hur detta kunnat hända. Han frågade mig vad jag ville, om jag ville skiljas och jag bröt ihop helt.

Ingenting har egentligen saknats i min relation här hemma. Min man är världens underbaraste, vi har ett bra liv, bra jobb, underbara vänner, han tar hand om mig, bryr sig om mig...men den passionen och känslan jag upplevde med den andra mannen har jag aldrig känt förut. Inte ens med min man alldeles i början av vårt förhållande!

Nåväl, vad gäller egentligen min fråga?

Efter att ha gått igenom några HELVETESveckor här hemma har jag lovat min man att jag ska försöka hitta tillbaka till oss, till honom, till vårt äktenskap. Problemet är ju att jag inte är övertygad innerst inne att jag verkligen vill och kan. Han VET att jag är kär i den andra mannen...men vill ändå att vi försöker (en så fantastisk människa är han...)se om vi kan rädda vårt äktenskap.

Problemet är: Jag ÄR kär i den andra killen. Jag försöker att inte alls ha kontakt med honom. Men jag drömmer om honom. Längtar efter honom. Tänker på honom ständigt och önskar bara att jag kunde vara i hans armar återigen. Hur kommer jag då kunna hitta tillbaka till min man?? Varje gång jag blir tyst eller fundersam frågar han vad jag tänker på. Hur kan jag då svara att jag sitter och tänker och drömmer om den andra killen? Det kommer ju ta död på min man!!

Min fråga lyder:
Hur länge ska man kämpa? När blir det bara orättvist mot den äkta hälften? Jag vet att om jag känner såhär om några månader....tja, då KAN jag ju inte fortsätta vara gift...för då gör jag ju honom ännu mer illa!! Man kan ju inte låtsas hur länge som helst! Vad ska jag göra?? Hur kan jag glömma den andra personen? Är det RÄTT att försöka glömma? Tänk om HAN är mannen i mitt liv?? (Det var fler än en fråga inser jag).

Jag har aldrig varit så olycklig och vilse i mitt liv och vet verkligen vad jag ska göra!! Hjälp!!