Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  samlevnadsproblem
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (question)  samlevnadsproblem

Thread Messages in thread:

reply Re: samlevnadsproblem , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 24 Jul 2007 22:09
question samlevnadsproblem , ****** , 24 Jul 2007 17:51
 105356. To top of pageTop   Next message down
samlevnadsproblem
From: ******
Date: Tue, 24 Jul 2007 17:51:19 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

question
Hej!

Min man och jag har varit tillsammans i 8 år. Vi har ett barn som är 2 år.
I början var vårt förhållande fyllt av glädje, skratt och äventyr. Successivt har vårt förhållande försämrats. Senaste 2 åren har det varit riktigt dåligt. Vi bråkar ofta, det blir mycket skrik och hårda ord. I stället för glädje känner jag numera oftast vrede och besvikelse.
Min man har föreslagit att jag ska gå till en psykolog eftersom han anser att allt till största delen är mitt fel, då jag har ett hetsigt temperament och därför är svår att leva med. Det är sant. Han har också föreslagit familjerådgivning av samma orsak. Båda förslagen har jag hittills avböjt, då jag anser att vi själva genom att resonera borde kunna lösa våra problem. Jag erkänner att jag är delaktig men inte ensamt ansvarig till våra problem.

Jag har alltid haft ett hetsigt temperament, vilket innebär att jag har lätt för att skratta, gråta men även att bli arg. Vår familj har alltid varit ”bullrig”. Tidigare var jag mest glad och skojfrisk. När jag blev arg var jag aldrig långsint. Nu har jag märkt att jag ofta vaknar grinig och irriterad och att detta sedan följer mig hela dagen, när jag umgås med min man. Med vännerna och på jobbet är jag nästan som vanligt, men kanske inte lika glad som tidigare.

Min mans familj är mycket behärskad. De skriker sällan åt varandra och håller ofta inne med sina känslor.
Min man som alltid tidigare var hövlig och behärskad, han nu förändrats. Han kallar mig de mest hemska saker och skriker varje dag.

Vårt problem är att vi alltid bråkar nu för tiden.
Efter gräl somnar vi ofta i vredesmod men brukar inte fortsätta att bråka på morgonen. Jag är inte långsint och vill då lösa det problem som var dagen innan, men min man brukar då gå sin väg. Det slutar med att vi blir ”sams”, d v s inte grälar, men problemet löses aldrig.

Eftersom jag inser att vårt förhållande håller på att krascha totalt har jag själv försökt analysera vad jag anser är snett, men det är så mycket, att jag inte får grepp om det. Jag vet inte ens längre om jag älskar honom eftersom jag oftast känner mig antingen arg eller besviken.

Därför tar jag bara upp den senaste orsaken till gräl nu. Ofta är det något liknande.
Så här var det:
Vi köpte ett hus för 10 månader sedan och renoveringen var mycket jobbig. Vi flyttade in i februari. Då var vi så trötta att vi knappt orkade packa upp. Vi bestämde oss för att inte göra något alls på ett tag utan vänta med jobbet till sommaren. Planen var att vi då kunde jobba vidare med huset några timmar per dag, men ändå ha tid över till annat. Vi skulle för första gången inte ha ett fullspäckat schema hela sommaren utan ta dagen som den kom. Nu blev det inte så. Först skulle vi ut och segla och sedan skulle vi åka utomlands och då också passa på att besöka några vänner. Halva semestern skulle gå åt till detta. Kvar blev 2,5 veckor.
Första veckan på semestern snickrade vi hemma och det var mycket roligt. Vi fick ny inspiration. Sedan åkte vi iväg och seglade. På hemvägen skulle vi åka via min mans föräldrar och deras sommarstuga. På stugan står alltid jobb och väntar. Jag ville att vi endast skulle stanna över dagen eftersom jag ville hem och jobba med huset, men min man ville stanna flera dagar. Jag blev besviken på honom då vi tidigare planerat att åka hem och snickra ett tag innan vi skulle iväg igen. Dessutom skulle vi åka till hans föräldrar på nytt och bo hos dem i sommarstugan, bara två veckor senare.
Jag försökte övertyga min man om att det bästa var att vi åkte hem och fick något gjort hemma. enligt vår ursprungliga plan. Min man ansåg att jag var löjlig och att någon dag hit eller dit inte spelade någon roll. Han diskuterade även saken med sin yngre bror, när jag satt bredvid. Detta ledde till att lillbrodern försökte övertala mig att stanna några dagar till. Jag blev irriterad över att min man tog upp saken med sin bror. Brodern kunde ju omöjligt ta ställning till detta, utan jag ansåg att detta var en personlig sak mellan min man och mig.
Min man tog även upp saken med våra vänner under seglingen, när jag var närvarande. Min man förklarade att vi skulle till hans föräldrar efter seglingen, men att vi var oense om hur länge vi skulle stanna. Det framgick tydligt, när han pratade, att han ansåg att jag var löjlig som ville hem samma dag. Detta gjorde mig arg. Dels för att han inte verkade intresserad av att jobba med huset som vi hade glatt oss åt att få göra och dels för att han på nytt tog upp saken med andra.
Jag tog upp ämnet med honom samma kväll, när vi var ensamma. Jag ansåg att vi kunde ha helt olika åsikter, vi kunde t.o.m gräla om saken, men att inför andra människor ska vi hålla ihop. Jag förklarade varför jag ville att vi skulle åka hem samma dag. Jag ville jobba och vi skulle också komma tillbaka till hans föräldrar om 2 veckor igen. Min man sade inte emot mig. Eftersom min man tidigare tenderat att gadda ihop sig med sina föräldrar mot mig, frågade jag honom rent ut om jag skulle bli föremål för en massiv övertalningskampanj av hans föräldrar under ivrigt påhejande av honom. I så fall sade jag att jag inte ville åka dit över huvudtaget. Min man sade: ”Nej, det var självklart att vi skulle vara överens inför andra och hålla ihop”. Det kändes jättebra och jag blev glad. Vi hade några bra dagar.
När vi sedan var hos hans föräldrar och klockan blev 16, sade jag till hans mor att vi borde planera när vi skulle laga middag, eftersom det vore lämpligt att vi skulle åka när det var läggdags för vår dotter. Hon skulle då somna i bilen och sova hela vägen. Hon tittade då helt oförstående på mig. Hon sade att hennes son (min man) sagt till henne att vi skulle stanna en dag till. Han hade även berättat det för sin bror. Det blev helt fel. Jag blev ursinnig och besviken för att min man gott bakom ryggen på mig och deklarerade för min svärmor att vi skulle hem, punkt slut. Min man började då konfrontera mig inför sina föräldrar och säga att det bara var jag som ville hem tidigare och att han ville stanna 2-3 dagar till. Han sade att alla mina skäl var dåliga. Svärmor sade att hon var ledsen och gråtfärdig eftersom vi skulle åka så snart. Hon hade ju förberett för att vi skulle stanna. Min man tittade menande på mig. Stämningen blev tryckt. I stället för att glädjas åt att vi var där, blev det bråk och ledsamheter.

På hemvägen skällde jag ut min man efter noter då jag ansåg att han betett sig mycket dåligt.
Min man tyckte att han handlat helt rätt, vilket fick mig att se rött. Han sade att han ända in i det sista hoppats att övertyga mig om att stanna. Därför hade han agerat så. Han ansåg att jag var en fulltständig egoist som inte ville stanna, när han tillsammans med bröderna och föräldrarna ville det.
Jag försökte på nytt diskutera med honom nästa dag, när vi båda lugnat oss, då jag anser att han inte kan göra så här om vårt äktenskap ska fungera. Jag fick ingen respons. Han anser inte att han gjort något fel, utan att felet var mitt, eftersom jag inte ville stanna.

Det känns som att jag inte kan se saker klart längre. Har jag fel som är upprörd över min mans beteende?
Finns det något hopp för oss eller har det gått så långt att vi snarast bör ta ut skilsmässa?


Tacksam för rådgivning om möjligt.

 105379. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: samlevnadsproblem (Reply to: 105356 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Tue, 24 Jul 2007 22:09:06 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Ni behöver familjeterapi för att lära er att lösa problem. Om man respekterar varandra, blir det inte bråk. Du gör det du vill, din man gör det han vill och när båda vill göra samma sak samtidigt, gör ni det tillsammans. I ert fall hade din man stannat hos sin familj några dagar och du hade åkt hem eller hälsat på dina föräldrar. Sedan hade ni varit lyckliga, när ni fick träffas igen och snickra på ert hus.




You are not logged in
Today's date: Sun, 19 Nov 2017 05:56:44 +0100
KOM 2002