ensamhet

Det är så att jag trivs så bra med att vara ensam, och det känns som ett problem. Jag har ett rikt socialt nätverk och uppskattar människorna runt mig. Men jag tycker lätt att det kan "bli för mycket" och trivs bäst med att träffas över t ex en middag och sedan kunna gå hem till mig själv. Detta resulterar i att jag har svårt att sova över hos andra, jag längtar så mycket efter att komma hem. Med min pojkvän som jag bor med är det inga problem att umgås i längre perioder, men med familjen och vänner räcker det med en kväll eller liknande. Jag uppskattar alltid de stunder jag träffar dem, bara jag vet att jag kan åka hem när jag vill. De andra i min närhet verkar inte alls känna så här då jag tycker de ringer och vill träffas så himla ofta. Ibland har jag ljugit om att jag inte kan för att jag inte vill såra dem, men detta ger mig alltid skuldkänslor. Jag har inte social fobi eller liknande, men jag förstår inte varför jag trivs med att vara för mig själv. Jag har alltid haft en tendens att vara andra till lags, kan det ha med det att göra tror ni?

Du har rätt att vara den du är och känna det du känner. Respektera dina egna behov. Sätt gränser för människor i din omgivning, om de blir för krävande. Sov inte över hos andra, om du inte uppskattar det.

Du behöver inte ljuga. Säg bara lugnt och vänligt hur du vill ha det. Ingen kan tvinga dig till något, du inte själv vill. Att du har en tendens att vara andra till lags, kan bidra till att du tycker det är påfrestande att umgås. När du är ensam hemma, känner du inte samma krav på dig.