Hej
Jag lever sedan ett år, med en kvinna som har ett övermäktigt problem.
Hon är nu 23 år och för att förklara måste jag berätta om hennes förflutna:
Hon växte upp i ett litet samhälle i mellansverige och hade en enligt henne, trygg uppväxt, dock separerade hennes föräldrar tidigt och den senare uppväxttiden missbrukade båda föräldrarna alkohol. Hon är mellanbarnet där dom äldre bröderna lever en stormig tillvaro med brott, droger och andra missbruk, och endast sporadisk kontakt förekommer. Det finns även två yngre syskon som har en lite splitrad tillvaro men där regelbunden kontakt hålls.
Min sambo, vi kan kalla henne Eva, lämnade hemmet när hon förälskade sig i en kurdisk man och på ungdommars vis struntade i alla råd och flyttade in till honnom och hans familj.
Eva var då 16 år och det var början på 4 år i helvetet på jorden.
Mannen avskärmade henne från föräldrar, skola och vänner och utsatte henne för ofattbar psykisk och fysisk misshandel under lång tid. Han var (eller blev) heroinmissbrukare och langare (där Eva tvingades hjälpa till mot sin vilja) och utvecklade dessutom en fruktansvärd svartsjuka på gränsen till vansinne.
Eva födde under denna tid en dotter som höll henne i kontakt med verkligheten. För att kontrollera Eva introduserade pojkvännen henne för Amfetamin och det var en, för Eva, välkommen tillflyktsort.
Till slut hamnade pojkvännen i fängelse och Eva lyckades till slut göra sig fri och flytta till Stockholm, dock tog mannens släkt ifrån henne dottern.
När jag träffade Eva ett år senare var hon nere i amfetaminträsket och väldigt mager och destruktiv. Jag har själv levt i den världen men lyckligtvis aldrig gått ner mig.
Efter en tid som nära vänner blev vi ett par och en mödosam väg till ett normalt liv började. 6 månaders helvete senare var Eva drog och symptomfri och idag ytterligare 6 månader senare är hon en underbar varm och godhjärtad tjej med en fantastisk livsglädje.
Vi arbetar nu med att återhämta den förlorade tiden med dotter och Eva har bearbetat allt hon gått igenom anser hon.
Nu till problemet:
Helt plötsligt och utan förvarning, kommer attackerna.. Fruktansvärda irrationella raserianfall, där hon struntar i vem som kommer ivägen, vrålar och slår i dörrar och allt som en blixt från klar himmel.
Eva är en väldigt harmonisk och lugn tjej normalt och det är som om en främling bara tar över och det är omöjligt att resonera och allt och alla kan fara åt helvete! Det händer på en minut och varar en timme kanske och sedan kommer det värsta enligt henne. Hon känner en total tomhet.. "som en hink med bommul på huvudet och bara mörker" detta varar kanske en dag eller två och sedan är min älskade flicka tillbaka igen för en vecka eller två.
Hon är medveten om detta och den tiden allt är bra, oroar hon sig för när det kommer igen..
Hon har provat psykoterapi, men det var meningslöst då hon känner att det handlar inte om barndommen eller så, och när hon mår bra så kan hon inte beskriva vad som händer eller hur hon mår.
Jag har sökt i alla register, talat med alla jag vet och jag vet att det inte är "avtändningen" eller barndomstrauma.. så vad kan det vara??
Kan det vara Borderline?? Har också hört att Litiumterapi kan hjälpa??
Ber om ursäkt för det långa brevet, men det var nödvändigt för att få med allla fakta, och jag hoppas att jag inte skrivit detta förgäves.
Snälla försök ge oss ett svar om vad det kan vara.
Tror inte hon orkar så mycket mera.
Eller är det helt enkelt en sjujävla PMS?
Tacksam för svar
Mvh. Maktlös