Jag är nu 31år och har börjat studera i en vuxenskola, jag trodde jag skulle kunna prestera någorlunda nu när man mognat från den gymnasiala tiden.
Men ett problem har uppstått som jag ser har följt mig hela livet.
Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att lära mig saker som inte intresserar mig. te x knyta skorna.Jag gick bland annat
i en stödgrupp för barn som hade svårt att lära sig klockan på lågstadiet. Saker som däremot intresserade mig kunde/kan jag ta till mig med en gång eller efter
lite övning. Jag har i alla tider försökt att prestera "bra" i skolan, men har haft väldigt svårt att motivera mig för de svåra ämnena. När jag väl sätter mig ner med de svåra ämnena så kan jag ge dem flera timmar, men har svårt att fokusera mig.
läser texten otaliga gånger, göra anteckningar osv utan egentligen ha snappat upp nånting av det jag studerat. Detta märks väl sedan då jag ska skriva ett prov och mina svar uteblir eller blir en blandning av de sakerna jag studerat. Alltid med väldigt lågt resultat.
Jag känner då en stor skam och uppgivenhet. på de svårare ämnena sätter jag endast betygskriteriet G på mig själv men även det på en gymnasial nivå känns för mig oöverskridligt.
Många elever beklagar sig när de endast presterar ett VG och själv tampas man med ett G. Detta gör extra ont och fördumningen är ett faktum.
Jag gick ut gymnasiet med undermåliga betyg och har sedan dess hankat mig fram på småjobb och längre perioder av arbetslöshet.
Många klättrar på väggarna när de är arbetslösa men jag går i ide. en dag blir ett år. Hela tiden känner jag mig utanför, trött, deppig men obenägen att ta mig ur det.
har flera gånger varit deprimerad och funderat på att ta livet av mig. Jag har ingen fallenhet för någonting och har inte åsamkommit någonting i mitt liv.
inte ens haft en flickvän som också känns omöjligt att uppnå. Jag försöker ändå se positivt på saker men när det blir så påtagligt med mina misslyckanden, att jag ser att lärarna undrar vad det är för fel?
och mina föräldrar är genuint oroade för vad det ska bli av mig. Många gånger ligger jag sömnlös på natten och grubblar över framtiden, jag ser saker jag måste ta itu med men har en förmåga att skjuta på det, tar det imorgon. tar det imorgon osv utan att något sker.
Jag saknar energi och livsglädje, är ständigt trött och känner ingen motivation till något.
jag har aldrig fått någon bokstavsdiagnos som barn,
och har aldrig varit i kontakt med psykiatrin (skulle inte våga då jag bor på en liten ort och tillomed känner folk som arbetar där)
Min spontana reaktion är att jag är dum och lat. Men vad kan jag göra åt det?
Jag vore väldigt tacksam om jag fick ett svar
mvh