Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  Om att sätta gränser för tonåringar
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (plain)  Om att sätta gränser för tonåringar

Thread Messages in thread:

reply Re: Om att sätta gränser för tonåringar , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 04 Oct 2009 13:39
plain Om att sätta gränser för tonåringar , ****** , 03 Oct 2009 18:01
 142211. To top of pageTop   Next message down
Om att sätta gränser för tonåringar
From: ******
Date: Sat, 3 Oct 2009 18:01:17 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

plain
Att sätta gränser för tonåringar är svårt. Det som gjort det ännu svårare i vår familj är att jag och barnets papa är oense om hur gränserna ska dras. Det blev den utlösande faktorn till att vi nu separerat. Vi hade varit ett par i nästan 20 år och vi har 6 barn tillsammans. Den äldsta en flicka är 16 år och de fem andra är i åldrarna 2 till 8 år. Det var alltså oenighet kring regler för den äldsta flickan som gjorde att vi separerade. Vi skulle nog anses som ganska stränga föräldrar då det gäller tider och att vi vill veta hos vem hon är när hon är hos kompisar och så vidare. Nu är det så att min man har en ännu strängare syn på hur det ska vara än mig. Hon har inte fått varit ute längre än till nio på vardagar. Den utlösande faktorn blev att jag ville att hon skulle få gå på klassfest, med sina nya gymnasiekamrater och tyckte att hon skulle få var där till halv tolv, då jag skulle hämta med bil. Hennes pappa blev utom sig och ansåg att hon inte skulle få gå alls eftersom vi inte kände hennes nya kompisar. Tiden tyckte han också var åt skogen. Han sa att ingen i hans hemland, Turkiet, låter en flicka vara ute så sent. Han var uppenbart rädd för vad hans bekanta skulle säga om de visste. Han har även varit ganska kontrollerande gentemot vår äldsta dotter det senaste året. Jag blev urförbannad och ansåg att han inskränkte hennes liv. Då bestämde han direkt att han skulle flytta eftersom att varken han eller någon i hans kultur skulle kunna godkänna den form av frihet jag såg acceptabel. Han ville inte ha något mer att göra med oss, något som han hållit de tre månader vi varit separerade. Barnen har nästan inte träffat honom alls på denna tid. Vår dotter är ambitiös och ansvarsfull och jag vill inte att hon ska behöva känna sig så väldigt annorlunda. Nu är det så att jag har väldigt dåligt samvete för detta val jag tvingades göra. Ett val mellan två personer som jag älskar som är helt omöjligt att göra. Saken är den att det känns som om jag berövat mina andra barn deras far. En far som de älskar och som han har varit underbara med. Han var helt underbar mot vår äldsta dotter också när hon var yngre.De yngre barnen frågar hela tiden när de får träffa pappa och jag vet inte vad jag ska svara. Ibland så känns det som om jag skulle ha godkänt hans hårda regler, även om det hade känts fel för mig. Då hade i allafall bara vår äldsta dotter varit olycklig.Inte som nu hela familjen. Det värsta är att jag kommit på mig själv att tänka inom mig att allt är hennes fel. Att jag förlorat min man och mina barn sin far. Hur ska jag göra för att inte ha dåligt samvete.och framförallt hur ska jag göra för att barnens pappa ska förstå att han är viktig i barnens liv. Både jag och barnen lider och jag har förstått att åtnstone åttaåringen och sexåringen känner sig riktigt övergivna av sin pappa. Jag är också orolig för att inte jag lyckas vara tillräcklig. Jag vill ju att mina barn ska veta att de är älskade, men dessa tre månader har jag för det mesta gråtit
 142222. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: Om att sätta gränser för tonåringar (Reply to: 142211 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Sun, 4 Oct 2009 13:39:42 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Det är inte dotterns fel, det handlar om en kulturkrock. I Sverige är det naturligt att en skötsam 16-åring får gå på klassfest och vara ute till halv tolv. I Turkiet kanske det ser annorlunda ut. Jag tror heller inte det är tillåtet i Sverige att hindra sina ungdomar att umgås med kamrater. Om två år är dottern dessutom myndig och får bestämma helt över sig själv.

När det gäller konflikter i familjen, kan man försöka undvika att det låser sig helt, genom att man resonerar tillsammans och försöker hitta lösningar, som passar alla inblandade. Hoppas du och mannen kan börja tala med varandra igen. Kanske har ni möjlighet att börja i parterapi för att få hjälp att hitta nya lösningar på era problem.




You are not logged in
Today's date: Fri, 29 Mar 2024 14:33:06 +0100
KOM 2002