Re: Livskris Yrkesval

Hej Gunborg!

Jag är en 33 årig kille som just nu känner att mina "problem" börjar hopa sig och är för mig nästan inte längre hanterbara.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja då jag har mycket om barndomen och ungdomsåren som jag tror ligger till grund för den osäkerhet som jag känner idag och plågas av då jag inte vet vilken väg jag ska välja när det handlar om yrkesval. Jag har utbildat mig i flera år inom trähantverk/möbelsnickeri/båtbyggeri, men aldrig kommit igång och arbetat med det ännu. Och jag kände för ett par år sedan att jag fick nog av att hålla på med trä och tänkte att jag skulle sadla om och läsa till läkare. Sagt och gjort, jag läste in några ämnen på komvux, men då jag vid detta laget kände att jag inte ville vänta på att komma in här i Sverige så sökte jag till ett universitet i Polen, kom in och läste en termin innan jag bestämde mig för att avsluta studierna. Under juluppehållet i slutet på termin 1 (2008) fick jag reda på att min far - som lider av en kronisk lungsjukdom - inte helt säkert skulle överleva en transplantation. Just då gick han och väntade på att få en lunga så vilken dag som helst kunde vara sista dagen vi träffades. Det gjorde att jag när jag skulle resa tillbaka och fortsätta mina läkarstudier i Polen efter julen kände mig väldigt olustig till mods när jag skulle säga adjö till min far. Min far och min mor skilde sig när jag var 10 och jag har plågats av denna skilsmässa i alla år och saknat min pappa (en närvarande far). Jag visste ju inte om det kanske var sista gången jag såg min pappa i livet. Vid detta laget var han ganska svag och behövde hjälp med viss hushållsarbete. Denna tanke att jag kanske hade sett min pappa i livet för sista gången dröjde sig kvar hos mig väl tillbaka på skolan och jag kunde ej koncentrera mig på studierna eller orkade ta del av det sociala livet så jag bestämde mig mellan termin 1 och 2 att avsluta studierna och resa hem. Innan jag bestämde mig för att sluta då jag inte kunde koncentrera mig på studierna blev jag allt mer deprimerad och började ifrågasätta om medicinstudierna var något för mig över huvud taget och när jag satt där och tänkte "vad gör jag här i Polen och började ifrågasätta om jag ville bli läkare över huvud taget - "långt" från min far som var sjuk - blev det för mycket. Jag tänkte även att jag är nog lyckligare av att hålla på med hantverk och segelbåtar framför att arbeta som läkare (när jag var som mest deprimerad tänkte jag detta).

När jag fattade beslutet att avsluta studierna kändes det bättre (vilket det ju alltid gör) och med tankar på att satsa på båtbyggeri och segelbåtar när jag kom hem fick mig på gott humör. Efter att jag kommit hem till Sverige igen så kollade jag upp mina möjligheter att fortsätta utbilda mig inom båtbyggeri och jag kom in på en skola. Efter ett tag började jag ifrågasätta om det var detta jag ville och om jag inte förhastat mig när jag lagt medicinstudierna på hyllan. Jag började då kolla upp mina möjligheter att studera vidare till läkare här i Sverige, Danmark eller rent utav Storbritannien. Jag hoppar fram och tillbaka och kan inte bestämma mig för vad jag vill arbeta med på heltid.

Jag har i många år drömt om att segla mer än vad jag gör idag och det och båtbyggeri/båtdesign är ett väldigt starkt intresse för mig. Men samtidigt så känner jag ibland att jag skulle vilja arbeta som läkare och hjälpa andra människor och ha seglingsintresset som en hobby. Det är nog bara mer än en hobby för min del och jag känner att arbeta som läkare kan vara väldigt givande och utvecklande, men det tar också mycket tid av ens liv. Man skulle kanske kunna kombinera nytta och nöje, men jag vet inte helt enkelt. Vissa vänner höjde på ögonbrynen när jag först släppte nyheten att jag skulle sadla om och läsa till läkare. Andra menade på att de trodde att jag skulle bli en bra läkare och att jag hade bra hand med människor. Att jag var behaglig att vara tillsammans med och tog människor på ett bra sätt. Hela universitetsvärlden var nytt för mig och jag kände mig både osäker och nervös ibland. Jag har utvecklats väldigt mycket som person och blivit mycket säkrare under denna tid som jag läste medicin och det jag tänker är att för att utvecklas och växa som person så måste man våga göra saker som man ibland känner rädsla och osäkerhet inför.

Jag känner att jag skulle vilja och behöva träffa en psykolog för att reda ut vad jag verkligen vill med mitt liv samt bena ut andra saker i mitt liv, men jag har inte råd med detta.

Avslutningsvis vill jag skriva att min far nu har fått sin andra lunga transplanterad och återhämtar sig bra, så det känns bra!

Jag känner att jag har så mycket mer att skriva och säkert skulle jag också behöva fylla ut mer för att Du ska få en bra bild över vem jag är och hur min situation i livet ser ut, men jag börjar med detta.

Tack så mycket på förhand!

Vänliga hälsningar