Hej, jag förstår inte mig på min sambo. Vi ska gifta oss. Nu säger han att när han har sämre dagar så känns det inte så bra med det här med bröllop. Han menar att han intellektuellt har tagit beslutet, men att känslorna inte har hängt med. Bröllop ligger inte överst på hans önskelista precis. Han verkar känna ångest för det och vill helst att vi gifter oss bara han och jag.
Han vet inte riktigt själv vad det är som är jobbigt med att stå i centrum på ett bröllop, men han kom fram till är nog att han inte har problem med att stå i centrum för det han gör, men för den han är. Han sa att han faktiskt kan bli väldigt nervös på jobbet ibland. Han skulle presentera sig på lunchmöte i veckan och blev så nervös att det svartnade för ögonen på honom. "Det kanske är nån fobi" sa han. Ingen som känner honom skulle beskriva honom som någon som kanske ahr social fobi. Han är en oerhört social kille, som gärna är toastmaster på andras bröllop, håller presentationer i jobbet, skämtar och får lätt kontakt med nya människor.
Jag frågade om det är att han inte vet vad som kommer sägas om honom i talen, eller att han tycker att det är svårt att ta emot när det sägs bra saker om en själv eller kanske bristen på kontroll som gör att han tycker att det är jobbigt. Att han inte vet vad som ska hända. Jag föreslog att man kan välja en toastmaster som man litar på till 100% och kan ha ett nära planeringsarbvete ihop med så att han har lika mycket koll som toastmastern på vad som ska hända när. Jag sa att han till och med kanske kan vara toastmaster själv. (Visst skulle det bli märkligt, men om han skulle må bättre av det så...) Han säger ju att det inte är prestationer han har problem med, utan fokuset på honom som person.
Han sa att första steget är att vi kan prata om det och att han kan vara ärlig med hur han känner. Jag tyckte det var jobbigt, men jag höll mig helt lugn, så det borde han känna att han börjar kunna, men jag är rädd att det inte räcker. Han är rädd att planeringen kommer att delvis vara svår, stressig, innebära många val där vi tycker helt olika och därför slita på vår relation. Det kan han säkert ha rätt i.
Jag vet inte riktigt var han står nu. När jag frågade på vilken nivå det var, om det var "jag klarar det inte, jag tänker inte göra det även om det innebar att hon lämnar mig då" eller om det var "jag tycker att det är lite jobbigt, men jag klarar det" så sa han att han inte visste, men visst skulle han överleva det. Känns ju inte som en jätterolig inställning... Men när jag frågade om han skulle genomföra det trots att känslorna inte hann i kapp intellektet så sa han "ja, för det har jag ju lovat". Inte så romantiskt kanske...
Visst kan man kompromissa gällande vigseln. Jag vill helst ha ett stort prinsessbröllop, men jag får väl inse att jag kanske inte kan få det. Även omd et är oerhört viktigt för mig. Anledningen till att jag skriver detta inlägg är dock att jag vill ha hjälp med att först honom. Hur kan man vara så självsäker i en situation och sedan helt plötsligt verka så rädd för att stå i centrum? Vad kan hjälpa honom?
Din sambo vill inte ha ett stort prinsessbröllop. Han föredrar kanske en enkel vigsel med bara två bröllopsvittnen. Du blir knappast lycklig på din bröllopsdag, om brudgummen känner sig tvingad till något han inte vill och mår dåligt av. Fortsätt att resonera, tills ni hittar ett sätt att bli gifta, som känns bra för er båda.