Hej.
Har mått väldigt dåligt en längre tid nu (flera år), trodde först det var en fas jag gick igenom och bestämde mig för att försöka kämpa mig igenom den. Men det går snart inte längre… Känns som att jag håller på att förlora mig själv. Är utåt sett alltid glad och är väldigt ansvarstagande som person. Har även precis påbörjat min första termin på universitetet, men jag tror att jag har tagit mig vatten över huvudet. Vet inte vad jag ska ta mig till, känner att jag inte klarar av att genomföra en 3,5år lång utbildning som jag mår nu. Men jag klarar inte av att erkänna det för min familj, de är ju så stolta över sin ”duktiga lilla flicka”. Och vad skulle jag göra annars? Ska läsa till socionom, men hur ska jag kunna hjälpa människor, när jag knappt håller ihop själv? Som det är nu finner jag ingen glädje i att umgås med vänner eller familj trots att jag älskar dem oerhört, jag sover dåligt, har insett att jag har ätstörningar (har haft sedan jag var 12, men det vet heller ingen om då jag är normalviktig), har usel självkänsla om den ens existerar… Jag skulle kunna fortsätta, men du förstår kanske vad jag menar – jag orkar inte längre! Har haft självmordstankar, men skulle inte kunna göra detta mot min mamma. Snälla be mig inte att prata med någon anhörig, det klarar jag inte av. Har försökt, det går inte och jag vill inte oroa dem. Mamma skulle bryta ihop om jag talade om hur jag verkligen känner, tänker inte utsätta henne för det! Hon har haft tillräckligt många motgångar som det är den senaste tiden. Finner ju ingen glädje i något längre…Vet inte vad jag ska ta mig till.