Jag är en kvinna som har varit tillsammans med min man i mer än tjugo år och vi har två barn i yngre tonåren tillsammans.
På senare tid har jag alltmer funderat över vårt förhållande. Vi har det inte dåligt, men jag känner att något saknas och jag ställer mig ofta frågor som "ska det bli så här resten av livet" och "får jag inte uppleva passionerad kärlek igen". När jag pratar med mina väninnor om våra män och relationer så verkar det som om de flesta går i liknande tankar.
Jag funderar också om det vore annorlunda om jag upplevt riktig passion med min man, vilket jag inte gjort. Jag hade en stor förälskelse i början av vårt förhållande som aldrig blev något av. Jag valde min man, men kan fortfarande inte glömma den andre efter alla dessa år. Den gången trodde jag att "det skulle gå över". Min man är en bra man på alla sätt som tar väl hand om familjen och står med båda fötterna på jorden. Det är jag som är den mer äventyrliga av oss båda. Jag har aldrig varit otrogen (efter min "förälskelse") men undrar hur det skulle vara. Jag längtar efter passionerat närhet och sex.
På senare tid smågnabbas vi om det mesta och jag upplever det som att min man är sur för det mesta.
Jag vill ändå inte splittra min familj, men jag funderar mycket över hur det kommer att bli med oss. När jag en gång "valde" min man minns jag att jag tänkte att han kommer inte att överge mig. Jag var sårad och rädd för att bli lämnad och han var den som var mest kär. Det känns fruktansvärt att jag tänker och tänkt så.
Jag vet egentligen inte vad jag vill fråga, bara ha någon utomstående som kanske kan reflektera över mina funderingar på ett klarsynt sätt. Tacksam för svar!