akut realationsproblem.

Hej, jag har ett förhållande sen många år (15), nu har vi hamnat i en kris!

Min sambo har blivit sjuk i en kronisk sjukdom som ger
henne en enorm smärta i perioder. Ibland veckovis, ibland månadsvis (sedan 6 år tillbaka). Det finns ingen bot.
Självklart blir hon mycket påverkad av detta, smärtan tycks dessutom äta upp hennes självförtroende...
Det är så sorgligt.
Vi får ingen hjälp i sjukvården, hon får ingen hjälp hos smärtkliniker etc (tvärtom har de avfärdat just hennes sjukdom). Vi blir ekonomiskt eftersatta, och nu börjar hon känna sig uppgiven!!
Hon tar smärtstillande tabletter i kraftiga doser
under de perioder då hon har ont. De ger ibland en kraftig abstinens, huvudvärk, illamående, etc etc.

Som om det inte vore nog så har hon ett (i mitt tycke) katastrofalt förhållande till sina föräldrar som tillslut utmynnat i att hon brutit kontakten helt med dem... Men ibland hör de av sig... med följd att min sambo bryter ihop.
Vi har två små barn med allt vad det innebär... Glädje så klart men också ansträngning.

Jag går lite på knäna nu. Jag klarar inte av att var det där 100%-iga stödet som min sambo behöver, jag pluggar(omskolar mig)heltid och sover på tok för lite sedan 1 år. Jag orkar inte heller snart. Som du förstår är vi just nu inte det stöd åt varandra som vi båda skulle behöva. Jag kan dock inte utrycka det till min sambo för det äter upp ännu mer av hennes självkänlsa om jag gjorde det.

Det mest akuta problemet: Jag försöker få henne att förstå att vi behöver mer stöd i form av en psykolog eller liknande, jag orkar inte riktigt vara det. Jag går själv hos en psykolog 1 gång per månad och jag känner vilken hjälp det är. Jag önskar bara att hon gjorde samma sak.
Men det vill hon inte, hon uppfattar bara det förslaget som en kritik från mig, att hon är "dålig"..
Hur ska jag lägga fram förslaget?

Vi har nu fastnat i ett mönster. Jag visar för lite uppskattning (är ansträngd), hon blir arg ( vill ha kärlek) , jag säger förlåt och lovar skärpa mig, vi diskuterar därefter mina svagheter som person tills jag inte orkar längre, jag blir arg, och slutligen ber om ursäkt igen... Sen börjar det om.
Hon får ingen uppskattning, jag säger förlåt....

Ofta börjar vår dagliga konversation med hon gråtande ringer upp mig, oftast pga att jag gjort något fel...
Hon är nu så spänd att det räcker med att jag säger ett ord på fel sätt så blir hon en BOMB, jag når henne inte.
Jag tänker varje dag, att kanske en ny infallsvinkel kan rädda vår dialog och vårt förhållande, Sms, Kärlekslappar, allt för att bryta mönstret.
MEN DET HÄNDER INGET?
HJÄLP!
VAD GÖRA!??

MVH Grått hår& påsar under ögonen

Ps. Kan det här brevet i sig vara något jag kan visa henne, kan det skapa klarhet?? Ds.

Ge henne dagligen omsorg, förståelse och respekt. Då blir hon snällare mot dig.

Ge inte upp när det gäller smärtlindring. Sök flera läkare. En kvinna med svåra smärtor fick hjälp av morfinplåster. Akupunktur kan ha effekt vid smärta.