Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  hjälp!
  Re: hjälp!
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (question)  hjälp!

Thread Messages in thread:

reply Re: hjälp! , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 24 Jul 2007 03:26
question hjälp! , ****** , 24 Jul 2007 01:42
 105283. To top of pageTop   Next message down
hjälp!
From: ******
Date: Tue, 24 Jul 2007 01:42:32 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

question
Hej, jag har en kompis som inte alls mår bra. Hon har haft/har väldigt många självmordstankar och har försökt ta livet några gånger.
Hon har skurit sig i handleden och stora sår på låren. Hon kan få plötslig panik och ångest, då hon börjar darra, svettas och gråta. Jag har varit med en gång hon fick panik, eller ångest. Det var hennes kille som nästan lämnade henne. Han är nästan hela hennes värld, och när han sa, på msn, att det nästan var slut vände han om på hennes värld. Av detta fick hon då ångest. Hon ville chatta ensam med honom, o bad mig gå ut ur rummet ett tag så jag gick o syssel satte mig i nått annat. Efter en stund hörde jag henne säga : "Jag orkar inte mer" , lite för sig själv, o hon jag kunde höra henne springa ut till köket. Jag ropa efter henne och gick in till köket. Då öppande hon översta lådan, dår det fanns knivar och sa " jag måste" men jag hejdade henne o stängde lådan. Jag kunde känna att hon var väldigt varm och svag, hon följde liksom med i mina rörelser, som att hon inte hade nån kraft oavsett om hon ville göra motstånd. jag kramande om henne o vi satte oss ner. Hon låg ner o grät mot mitt lår ett tag, kanske i fem minuter eller så. Hon skakade i hela kroppen och var alldeles darrig i händerna och i rösten. Sedan satte hon sig upp, alldeles röd om kinderna o mascara i hela ansiktet och sa att hon inte ville att jag skulle vara med om det, oavsett om det var en väldigt liten (i skillnad mot andra som hon brukar ha) ångest attack.
Detta problemet är bara en i mängden. Hela hennes liv har alltid varit fyllt av mycket olycka. Hon har haft syner, sett "spöken" eller vad man ska kalla det. Det har då varit i form av människor. B.l.a bondgubbe som sitter och tittar på henne när hon sover och en tjej, ungkvinna kan man säga, som inte vill ha henne i huset. Riktig läskiga saker har hänt, väldigt orealistiska. Vi gick en gång till en präst för att prata om det, han var väldigt välkommnande och sa att man inte ska prata eller göra något med spökerna utan be till Gud att ahn skulle få dem att försvinna. Han var en god präst och förstående, men tyvärr hjälpte det inte. Hon hr också pratat med många skolpsykologer och kuratorer, men hon mår inte ett dugg bättre. De säger sig "förstå" henne, men hur kan de förstå? Det värsta hon vet är när någon säger att de förstår. Hennes barndom har inte heler varit den bästa. Pappa och farfar var aggressiva och knarkade. Farfarn kunde jaga henne, och slå henne. Så nu för tiden hatar hon att bli jagad och får panik, speciellt när nån går efter henne i trappor. Hon har inte träffat sin farfar på flera år, men pappan knarkar fortfarande.
Det är också många andra saker som bekymmrar henne.
Jag vet inte alltid hur jag ska reagera eller säga för att hon ska må bättre och ibland känns det inte som o jag reagerar tillräckligt bra. Till exempel när jag ser nya skärsår, blir jag mest ledsen och försöker hjäpa med ord, men vad hjälper det? Det känns som om jag bara låter henne kära sig utan att göra någonting åt det. Hur vänskapligt är det? Men samtidigt vet jag också att jag inte kan göra någontig åt det. Vissa beslut kan hon bara ta själv.
Hon vill verkligen inte berätta för någon hon har t.o.m löften med sina lärare att de inte ska berätta för hennes föreldrar när hon är borta på lektionerna för att gå till kuratorn. Hon vill inte besvära sin föräldrar mer. Det räcker med att de vet om synerna och hennes dyslexsi.
Efter att hennes mamma en gång sagt att hon tänker ta självmord om hon hade mer problem, kunde eller vågade hon inte säga nått mer. Det är därför hon låtsas vara lycklig hela tiden.
Jag vill att hon ska få prata med en riktigt psykolog, regelbundet, men hn är lite osäker.
Min stora fråga är: Vad ska jag/hon/vi göra?
Många tackar för att ni läst detta brev och hoppas på att ni svarar!
 105301. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: hjälp! (Reply to: 105283 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Tue, 24 Jul 2007 03:26:44 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Uppmuntra din vän att ta kontakt med BUP eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Uppmuntra henne också att fortsätta behandlingen i flera år.




You are not logged in
Today's date: Fri, 29 Mar 2024 10:20:04 +0100
KOM 2002