Re: Psykologi, ångest över att jobba.

Hej

Varför tycker jag så illa om att jobba, eller hur jag nu ska säga?

Jag är snart 40 år, har sambo o två barn. Jag har nu varit sjukskriven sedan 3 år tillbaka pga epilepsi, social fobi, depression o ångest.
Jag har börjat arbetsträna lite försiktigt o jag har inte mer än hunnit börja så känner jag en sådan motvilja.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Jag börjar från det att jag gick i skolan.

När jag var 9 år flyttade vi o jag kom aldrig in i den nya klassen. Jag fick inga riktiga kompisar o två killar i klassen mobbade mig. Hemma hade jag en äldre syster som kritiserade mig för allt, precis allt o jag mådde jättedåligt men spelade glad.
Vad jag däremot inte höll inne med det var att jag hatade skolan. Jag avskydde att gå dit.
Jag kanske ska säga att jag var blyg o tillbakadragen o inget geni, tyckte inte om att svara på frågor, läsa högt o göra redovisningar mm. Det har alltid varit ansträngt o jobbigt att vara bland folk.

Efter skoltiden var jag alltid ensam, men jag hade ett intresse, hästar o ridning. På ridkolan hade jag kompisar o där trivdes jag. Jag var där några kvällar i veckan.

När det sedan var dags att börja arbeta gick det bra i ca ett 1/2 år. Men då sa jag att nu ska jag sluta, jag vantrivdes ngt fruktansvärt på mitt jobb. Men det var oregelbundna arbetstider o jag hade då egna hästar. Dessa arbetstider passade in i mitt liv o höll mig kvar på jobbet. Helt vansinnigt jag vet, men så var det. Jag stannade i 11 år. Under dessa år var jag mammaledig i sammanlagt tre år o den tiden är den bästa i mitt liv.
Det här skäms jag för att säga men orsaken till att jag ville ha mitt första barn var att få vara hemma från jobbet. Givetvis älskar jag mina söner över allt annat.

Jag brottades med svår ångest o hade nog en depression o social fobi fast jag inte förstod det då. Men jag tvingade mig till jobbet dag ut o dag in. Jag grät på kvällar o mornar, jag sov dåligt, jag var dålig i magen innan jag gick till jobbet osv.
Det var mycket ensamarbete o det var bättre än att jobba med ngn annan. Ihop med andra blir jag osäker på mig själv o kan inte slappna av. Är rädd att få kritik osv.

Tillslut tog jag mig i kragen o böt jobb. Ett jobb jag egentligen inte ville ha men jag tog det bara för att komma bort fr det jag hade. Jag sa att jag stannar i högst ett 1/2 år sedan ska jag därifrån.
Icke sa nicke. jag blev kvar i 4 år o mådde om möjligt ännu sämre. Jag levde med jobbet 24 timmar om dygnet, var dålig i magen, ont i bröstet, klump i halsen, huvudvärk, yrsel, hjärtat slog extraslag o rusade. Jag orkade knappt gå upp för trappor, benen var tugga som bly osv. Epilepsin blev sämre efter 10 anfallsfria år. Tror jag höll på att gå in i väggen.

Kunde tillslut inte dölja mitt dåliga mående för min sambo o han tog med mig till en läkare. Jag blev sjukskriven samma dag o på den vägen är det. Jag går i terapi en gång i veckan sedan dess o det hjälper mig mycket men detta med jobbet verkar min terapeut inte förstå.

När jag jobbade hade jag ansvarsfulla jobb, jag slet som ett djur o gav allt. Jag är inte lat, tvärtom. Det handlar inte om det.

Men jag har alltid sett jobbet - och även skolan - som ett fängelse. Något ont som inte har ngt gott med sig. Möjligtvis lönen. När jag mådde som sämst förstod jag överhuvudtaget inte meningen med livet när man skulle tvinga sig till något så hemskt 8 timmar per dag.

Nu har jag just börjat arbetsträna o i och med det så mår jag dåligt igen. Jag är på jobbet (samma företag men en helt annan arbetsplats) två timmar per dag. Inte mycket men jag får ångest redan på lördag kväll över att jag ska dit på måndagen. Jag har återigen börjat stressa utan anledning o jag är sur, grinig o irriterad på dem här hemma, utan anledning. Hjärtat har börjat slå extraslag o jag går omkring med ont i magen, klump i bröst o hals osv.

Jag upplever återigen känslan av att jag är satt i fängelse, när jag är hemma har jag permission, så känns det. Jag ser ett liv framför mig där jag mår dåligt över att behöva jobba. Jag kan känna panik över att jag ska jobba oavbrutet fram till pension. Jag längtar redan dit, till pensionen.

Till saken hör att jag har ingen aning om vad jag vill syssla med. Hjälper till i stallet ibland o det är däremot helt ok. Inget fängelsekänsla där inte.

Förstår mycket väl att jag måste jobba. Alla måste jobba men hur ska jag komma över min felaktiga o ångestskapande bild av att jobba???
Känns som om depressionen lurar runt hörnet igen. Jag har lätt till tårar o jag känner ingen glädje.

Ingen, absolut ingen förstår det här. Alla säger att jag måste väl längta ut i arbetslivet men det gör jag ärligt talat inte.

Behöver hjälp!