Att skära sig, anorexia och andra självdestruktiva beteenden

Jag är 16 år och lider av anorexia och när jag känner mig ensam och ledsen så skär jag mig. Jag skäms för att prata om det? Vad kan jag göra?

När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld. Även anorexia kan vara ett sätt att döva psykisk smärta. När man svälter blir man "hög" som av amfetamin.

Varför är anorexia och att skära sig dåliga metoder? Om man känner sina outhärdliga känslor, tvingas man ta itu med sina problem och lösa dem. Om man arbetar på att lösa sina problem, blir livet bättre och man blir en lyckligare människa.

Om man i stället för att arbeta med sina problem, använder en genväg till lycka som att skära sig, svälta, hetsäta eller missbruka droger, så bedövar man sig bara, men man växer inte som människa. Livet blir en återvändsgränd, där det enda man får ut är ett misslyckat liv och kanske fula skärsår på armar och ben.

Självskärande kan behandlas med SSRI-läkemedel och med Naltrexon. Gärna i kombination med psykoterapi.