Mat kan fungera som en drog. Den ätstörda är rädd för verkligheten, för vad som händer om man inte undertrycker sina känslor med mat. När man blir tröttare, så orkar den kloka och tänkande delen av personligheten inte vara lika klok längre. Då tar matmonstret över.

Bara om man förstår sig själv, kan man hitta bättre lösningar. Om man t.ex. vet att man äter, när man blir trött, kan man se till att man vilar en stund mitt på dagen. Om man vet att man äter när man är ensam hemma, kan man se till att man inte har lockande snabbmat hemma. Detta är inte konstigare än att en nykter alkoholist kan behöva ha ett hem utan barskåp för att klara sig. Hetsätaren har sitt matmonster, alkoholisten har sitt drickmonster, de fungerar på samma sätt. De sitter hela tiden och lurpassar på en chans när ens vuxna jag inte orkar.

Viktigt är att lära sig att förstå, så att ens vuxna jag kan hitta kloka lösningar. Men det kan också vara bra att ordna sitt liv så, att man inte hamnar i de situationer då matmonstret får en chans.

Vid ätstörningen använder man en felaktig problemlösningsmetod. Man flyr från sina problem istället för att ta itu med dem och hitta konstruktiva lösningar. Ätandet blir ett surrogat för det verkliga behovet, behovet av vänner och gemenskap. Om man låter bli att hetsäta, kommer man först att känna sig ännu mera ensam. Men då kommer den outhärdliga känslan av ensamhet att leda till att man skaffar sig vänner eller söker upp sina gamla vänner, alltså man hanterar sitt problem på ett adekvat sätt.