tappar förståndet

min kille säger han älskar mig, samtidigt irriterar han sig på allt jag gör o säger, jag försöker ändra mig så nu vågar jag inte göra något för att irritera, då irriterar han sig ännu mer. när han är glad o nöjd så är livet underbart och jag älskar honom så mycket och bygger då ett rosa luftslott, men som i måndags när vi ätit frukost så ringer hans telefon o det är en kvinna, han pratar kort o la på, jag frågade vem och han sa skit i det och gick. vi har varit tillsammans i snart tre år och det är en bergodalbana som jag inte klarar, men jag är inte stark nog att ta mig ur. igår kastade han ut mig i porten, kastade mina kläder efter mig och jag visste inte vad jag skulle göra på gatan så orkeslös, gick in igen och bara satt, det gör honom mer galen, men jag kan inte gå ut på gatan o grina och irra runt. han sparkade på stolen, trodde han skulle slå mig, det har han gjort förut, lyft mig i håret, men jag orkar inte reagera. inte så att jag hoppas, jag orkar bara inte reagera. på söndagen kramades vi, han klappade mig så fint på kinden som bara han kan göra allt var fint och lugnt, på måndag morgon var livet kaos igen, vad har jag gjort, är det fel att önska att ens man var nöjd med bara mig, har jag kontrollbehov då, är jag självupptagen, sjuk. ska han säga åt mig att gå ut o hoppa framför ett tåg, gör vad som helst men försvinn. men sen när vi träffas nästa gång är allt som bortblåst och jag bygger mitt luftslott igen. hur ska jag sluta, jag orkar inte mer men jag vill inte tro det aldrig ska vara vi igen!

Det handlar inte om kontrollbehov, men om beroende, man kan vara beroende av en relation, likväl som av en drog.

Jag säger bara: Kvinnojouren kvinnojouren kvinnojouren...gå innan det blir värre...

Det där är inte kärlek vare sig från hans sida, eller (ursäkta att jag klampar på, men jag hade själv behövt höra det här en gång...men ingen sa något, det fick jag lida för) från din sida.
Det är beroende, du är beroende av honom, det spelar ingen roll om du älskar honom, han gör dig illa psykiskt och fysiskt, GÅ!
Du behöver inte gå idag, på stört, låna boken "Spola honom" på bibliotek, eller köp den, den ger tips hur man kan ta sig ur en destruktiv relation.

Men ring kvinnojouren och få stöd.

Så att du klarar av att gå, innan du bryts ned ännu mer...

Ååå gumman!

Om jag bara kunde få dig att lämna honom. Jag har varit på samma ställe jag med för ett par år sedan.

Visste jag behövde lämna honom innan jag hade utplånat minsta lilla del av mig som fanns kvar men det är lättare sagt än gjort att gå. Han trycker ner dig i skoskaften och du MÅSTE ta dig därifrån. Det kommer ALDRIG bli bättre!!! Det kommer troligtvis exskalera och bara bli värre och värre... för mig började det med psykiskt misshandel sedan när jag började bryta mig fri mot slutet så blev det mer och mer våld. Tror aldrig att jag skulel ha tagit mig därifrån själv. Vad som fick mig därifrån var att han flög på mig och misshandlade mig medans jag satt i telefon med en av de få kompisar som fanns kvar i mitt liv.

Gå inte tillbaks, irra hellre omkring på gatan, irra dig till kvinnojouren eller till polisstationen eller till ett sjukhus. Var som helst bvara du itne låter dig själv gå tillbaks till honom.

Jag hejjar på dig tjejen! Du ÄR stark! Du klarar dig själv utan honom. Ja, det kommer vara jobbigt, det kommer vara tungt. Du kommer klandra dig själv för än det ena än det andra och du kommer försöka kontakta honom för att göra allt bra igen MEN stå emot! Städa garderober, torka taket gör vad som helst men håll dig undan!

Lycka till!

Tack för era svar, läser o försöker ta till mig... men min känsla för honom är så stark. Samtidigt som jag inser och känner mig så ledsen för allt han vräker ur sig. Jag har halkat efter med studier, tappat kontakten med min familj, fått ekonomiska problem.. men för att visa mig stark nu när allt var bra, så reparerade jag skadan, blev klar med examen (visst ska göra för mig själv..),tog tillbaka mitt extra jobb, försökte få in honom där oxå. Allt brakade förra veckan när han inte fick jobbet, ett test sa han inte är stresstålig och kunde inte få jobbet...men är det mitt fel? Försökte stötta honom, pusha till att söka nya jobb o han blev lite gladare, men var fortfarande irriterad på mig. Ringde honom igår, har gått ett par dagar nu och jag saknar den man som jag skrattar o spelar kort med, äter middag med och småpratar med. Men han sa, han vill inte ha en tjej som jag, som har dålig kontakt med sin familj, dålig ekonomi osv... Men jag vet att jag hade allt det där, även om min mamma alltid varit tokig så har jag iaf haft min pappa, jag hade ganska ok ekonomi när vi träffades, jag hade bil. Förra sommaren när han dumpade mig igen så försökte jag ta mig ikragen, jobbade hela sommaren, köpte mig en bil igen och när jag började skolan igen, träffade jag honom där igen. Jag sa ring någon gång... han ringde efter en kvart. Vi träffades, pratade och vi började om...jag var så lycklig.. Det gick upp o ner hela hösten, jag tappade greppet om verkligheten, förlorade kontakten med mina kurskamrater, bilen dog. Han skulle fixa det.. men plötsligt en dag, bara skrek han åt mig, minns inte längre, mer än att jag var på en redovisning han hade, jag hade köpt blommor åt honom, men han igonrerade mig helt framför alla människor. Jag kände mig så splittrad o gick, han pussade mig på kinde o sa vi hörs.. Jag ringde senare på kvällen och han bad mig dra åt helvete, hoppa framför ett tåg eller något. Bilen jag hade som absolut inte startade körde han till ett bostadsområde och dumpade och jag fick parkeringsböter på böter. Han som köper o säljer bilar nästan varje dag, hade inte lust ta hand om min skit. Jag gick sönder, minns inte hur men jag blev inlagd på psyk..Känns som de skrattar åt min barnslighet... Kom hem, försökte ta mig över julen, åkte med mina barn till min familj och det spårade ur eftersom min mamma dricker hela tiden sedan min bror dog för åtta år sedan. Stod ut för att inte oroa och åkte hem med barnen. Deras pappa har börjat ha dem boende hos sig varannan vecka, vilket ger mig lite andrum.. Jag ringde honom i januari igen och han sa han hade en ny..Jag blev förtvivlad, men inte ens det fick mig förstå..jag måste vara helt psyko.., vilket hade gjort mig så förbannad för några år sedan..jag hoppades iaf han skulle komma tillbaka. Det gick några veckor, jag ringde igen och vi träffades o fikade och han sa han alltid har älskat mig, men vi har så svårt att fungera. Han sa han skulle göra slut med tjejen för att börja om med mig, men man kan inte kasta bort folk som papperslappar sa han till mig. Någon fortsätter ringa, och jag har hela tiden undrat vem.. han säger jag har inte rätt begränsa hans liv..Jag förstår det är sant, men har jag inte rätt att få lugn o ro och förstå vem som ringer? Jag har bott hos honom varannan vecka fram till förra måndagmorgon när hon ringde.. Han har varit jättefin mot mig, kanske har han träffat henne när jag varit hemma med mina barn, jag minns inte vilken kontakt vi haft då längre...Mitt hem rasar samman, orkar inte diska, städa som någon skrev, jag orkar inte ens duscha...jag känner för att sätta mig på en stol o alrig mer röra mig..Jag sitter här vid datorn och försöker koncentrera mig på att spela ett kortspel, leta efter hundvalp eller katt.. mina barn är med sina kompisar, de är så stora och har ett aktivt liv. Jag köpte en katt innan jag träffade killen, men han hatade håren och när vi bodde ihop så ville han den skulle bort, annars skulle han gå...jag valde bort katten, men jag saknar henne väldigt mycket, hon hade en otrolig egenhet, var så otroligt social, jag som aldrig varit förtjust i katter. På söndagar bokar han hall för att spela basket med våra vänner, han fick med min son för två veckor sedan och han var väldigt duktig o tyckte det var jättekul, killen sa att vi spelar varje söndag, du måste vara med. Han sken som en sol, hans pappa har inte samma energi och fantasi. Min son undrade igår hur det blir med basket, jag ringde o frågade och han sa ok kom imorgon, men på ett villkor...jag sa ett villkor igen, vad?! Ge mig min dörrnyckel! Det jag inte förstår som jag frågade honom i veckan när jag ringde, du sa du inte kan kasta bort folk som papperslappar, mig ber du gå o dö. Han svarar, dig känner jag mig hemma med, jag vågar göra så säger han...Jag önskar vi kunde spola tillbaka tiden till den finaste tiden förra våren och att jag varit lite starkare och när han blir arg att jag bara låter honom försvinna, men jag får en stor klump i magen för han går direkt till sitt ex som alltid tar emot honom. Ibland ringer hon o han säger han lånat pengar av en vän till henne. Men han har en kartong fylld med pengar, han behöver inte låna.. men jag lägger mig i för mycket. Det har jag hört förut. Jag skulle vilja ha mindre kontroll på livet, då kanske det skulle fungera bättre. Hur vänder jag på det här förhållandet och visar mig stark utan att vi gör längre tids uppehåll, jag vill inte han ska gå till någon annan, det känns redan jobbigt att vara tillsammans när jag vet han haft en annan. Jag som trodde jag aldrig skulle förlåta en sån här sak! men jag känner sån närhet med honom när allt är lugnt och jag tror han gör det med mig. Min psykolog som försvann sa att vi har funnit varandra som handen i handsken...Men jag förstod inte vad hon ville komma till. Jag vet fortfarande inte om jag är sjuk och jag känner mig förlöjligad där jag går, har hört av någon och även min mamma i höstas att jag ska växa upp o bete mig som den 36åring jag är! Men det är så svårt, jag vill bete mig normalt, jag vill laga mat, baka bullar, träffa vänner, sticka, sy, spela, motionera. Men jag känner att jag vill inte gå vidare utan honom, jag vill vi ska lyckas och leva fint, och göra alla fina saker som vi gör när livet är lugnt...!!!

Jag är i samma sits som du..jag mår skit men ändå är jag kvar för "det kan ju bli bättre" tänker jag..idiotiskt, jag vet :(..
nu har vi gift oss också.. allt känns som det kvittar. vet varken ut eller in längre. vad finns orken?

hej,
Jag vet vad du är inne i, har varit där själv. Det är inte kärlek ha visar och har inget med dig att göra. I ett kärleksfull relation pratar man, respekterar man varandra och ser till att sin partner mår bra. Det är inte konstigt att du har ett kontrollbehov. Det kommer dock att göra dig ännu sjukare för du kan inte ändra honom. Sök hjälp, kvinnojour, tolvstegsprogram för anhöriga, terapi ju lägre du är i detta desto svårare blir det att komma ur, men det går. Det går att komma ur, hitta dig själv och möta respekt. Det viktigast för dig är att ta hand om dig själv, fokusera på dig själv, att ta makten över ditt liv sakta men säkert. Det viktigaste först är du, vill du ha det så här? hur vill du ha det i ditt liv? DET GÅR, det är inte smärtfritt men du är värd ett bra liv och du har ett val. Du är unik och skall vara i en miljö där du får vara det. kram Lia

Tjejer tjejer..vad gör vi med oss själva,lägger ned energi på,lägger hela vårat LIV på och varför..ser vi inte tecknen?
Det gör vi nog,men vi vill inte..
Terapi? Långresa? Samarbetssamtal?
Frågan är ju om man kan börja älska någon igen,lita på denne och ändra sitt beteende och bemötande och DESSUTOM få det att hålla?
JAG tror det går!
inte för mig,men för många!

Spontant?
DRA för fasen kvinna!

** Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan att du ger dem ditt tillstånd **

HEEJ!Är förlovad o sambo med en kille har även två underbara barn med honom,vi separerade för ca 1½år sedan, men hittade sedan tillbaks till varann,vilket va jätte mysigt ibörjan!Orsaken till att vi separera va att jag fick veta att han träffade en annan bakom ryggen på mig och att han hade ett halvår innan hoppat i säng med en vän till mig.Nu känner jag att mig jätte orolig och nojjig över att han gör det igen,och har berättat det för honom ,men det ända jag får höra är att jag behöver söka hjälp och att jag är paranoid,slutar jag inte snart så finns det bara en utväg säger han.För ett tag sedan fick han ett sms från en tjej han träffade under tiden vi va separerade,i det sms stod det att hon kan inte kunde glömma honom hon älskar honom,det messet "hittade"jag i hans telefon,frågade honom varför han inte sagt något,han svara att han visste hur jag skulle reagera därför sa han inget,men han hade kvar messet ifall han ändrade sig om att berätta för mig sa han oxå!Han får mig att känna osäkerhet,ensamhet men jag älskar honom och jag vet att han älskar mig men kan han bara hålla sig till mig är jag osäker på. Ska jag dra mig ur eller ska vi kämpa?Ska jag söka för min svartsjuka,vet varken ut el in:(

jag sitter i samma situation Men ha r ett annat dilemma, jag e 24 år och har varit"gift" med min i 8 år. vi har gått igenom mycket pga hans narkotikamissbruk. Det har varit behandlingshem, fängelse, hot, lögner otrohet och förlorat ett barn och nu har vi en dotter på två och han sitter på frivillig behandlaning och fått jobb och det börjar rulla på MEN jag nöjer mig inte mera? han går efter mina noter, han lyssnar på allt jag säger och vi kan ha det så bra. men det känns som en fasad JAG bär på.Jag vill stanna för detta är vad jag har väntat på i 8 år och lyckats men mitt hjärta har tröttnat på honom. jag drömde idag om mitt ex ( jag tänker på honom varje dag) som jag va nära på att lämna min man för , men jag tänker vi har ett barn tillsammans och flickan är jätte fäst vid honom och jag har äntligen fått det jag ville ha? varför e jag inte nöjd? Jag tror så här:
Du har skapat en fantasi som har tagit över den sanna bilden av ert förhållande. Du vill att det ska vara på ett sätt så mycket att du inte ser sanningen fast du vet om den. Du behöver fylla ditt liv med andra saker som betyder något.Flytta bort från staden byt nr, gör det omöjligt för dig att nå honom eller han dig, för även om du får vad du vill i slut ändan med honom kommer du inte att bli nöjd, då stannar du kvar med honom utav samma anledning som jag?
Detta var det du strävade efter.. nu kan du inte gå fast det känns lika tomtför du har sänkt dig framför allt och alla, offrat allt.
mitt råd till dig som jag igentligen borde ta emot själv... Försvinn till en ny stad bli en ny människa uppskatta dina barn och ta dag för dag se till att du blir stark för din EGEN skull
Lättare sagt än gjort.. Men sant :(