Fantiserar och pratar med mitt ex

Jag börjar bli rädd att jag verkligen har kört fast. För tre år sedan slutade en förälskelse i att jag blev sviken och jag genomgick en abort aldeles ensam. Har aldrig ångrat det beslutet, men jag har aldrig kommit vidare. Till historien hör att jag gjorde slut med en tidigare pojkvän pga mannen som senare svek mig. Svikaren blev ihop med en annan tjej när jag var bortrest i en vecka, han var tydligen trött på mig och tyckte att jag var kass. När jag sedan berättade att jag var gravid var jag alltså utbytt mot en annan tjej. Jag har slutat lita på killar och ser helst bara män som svaga och underlägsna. Jag är även rädd för dem och känner jag ngt intresse undviker jag dessa män som pesten. Jag kan inte heller prata med dom och är helt enkelt vettskrämd. Visar ngn intresse för mig tror jag direkt det är en idiot och drar mig undan, undviker all ögonkontakt och ignorerar personen. Försöker en man flörta lite och skoja blir jag helt talträngd och generad-även om jag inte är ett dugg intresserad. Jag har alltid varit blyg och osäker, men samtidigt är jag väldigt självsäker vad det gäller mitt jobb och min intelligens. Det hela är socialt. Jag kommer ofta på mig själv med att fantisera om killen som svek mig. Jag pratar med honom om småsaker i vardagen och låtsas att han är där och tycker om mig. Ofta handlar det om uttänkta fantasier om att jag träffar honom i parken på vägen hem från jobbet, och så följer han med mig hem. Jag berättar saker för honom, ibland småprylar, ibland om trauman ur mitt förflutna. Han är som en sjuk låtsas-terapeut som jag berättar för. En låstas kompis och pojkvän. Nu när jag kommer på mig själv med det här beteendet försöker jag skratta åt det, och säga till mig själv; nu gör du det igen. Jag försöker också räkna hur ofta det händer för att lägga band på mig, men ofta kan jag hålla på i en 10 minuter innan jag kommer på mig själv. Jag har hållit på så här i tre år nu och jag vill komma vidare i livet. Är i övrigt frisk men har under den här perioden behandlats för en djup depression. Har slutfört en utbildning där jag och svikarkillen gick i samma klass i 2 år efter vad som skett. Var jobbigt så klart, men jag lyckades få ett jobb direkt efter skolan och är mkt uppskattad av mina medarbetare. Är det normalt att ha en låtsas relation när man är 30 år gammal? Känns som om livet går ifrån mig när jag är så ensam. Men jag har ju valt det själv. Skulle kognitiv terapi kuna hjälpa? Eller ska jag ta itu med mina djupare problem? Jag vill kunna träffa en kille och få lite kärlek, familj är inte så viktigt...