6-åring eller?

Hej!

Vi har två pojkar, en som är 6,5 och en som är 4. 6-åringen har alltid varit mycket tidig med språket och intellektet men sen fysiskt. Han är dessutom kortare än de flesta av sina jämnåriga. Han har kontrollbehov, behöver veta i god tid vad som ska hända, och vill inte pröva nya saker förrän han sett på så många gånger att han i teorin själv är expert. M a o han tror att han gör bort sig om han inte kan perfekt med en gång. Å andra sidan är han jätterolig att vara med, har humor och bra minne vilket han använder på ett sätt att de flesta vuxna tycker att det är otroligt spännande att vara och prata med honom. Jag skulle kunna prata i evigheter om sonens olika personlighetsdrag, han är helt enkelt en härlig person men väldigt komplex. Så till själva frågan/problematiken - vår 6-åring gör livet så svårt för sig själv. Han söker omöjliga situationer, ber om saker han vet att han inte kan få, letar problem så att han ska få ställa till en scen. Jag känner igen beteendet hos Torsten Larssons 6-årsdotter, det är bara det att vår son har haft det så från och till sedan han var ca 1 år, mer eller mindre avancerat men i princip något varje dag. Mycket har handlat om mat, saker och godis.

Vår andra son är som pojkar är mest, springer runt och leker och har "vanliga" humörsutbrott som är lätta att trösta och går över fort.

Vi är engagerade föräldrar och vi försöker göra rätt med och för vår 6-åring(och 4-åring såklart), i stort och smått. Vi ger inte efter för barnens alla nycker. Vi har inte dåligt samvete för att vi inte är med barnen tillräckligt mycket. Vi ägnar mycket tid med och åt dem och har lagt upp vår vardag så att rutinerna ska vara lugna och smidiga, trots att vi jobbar heltid båda två. Vi pratar mycket med barnen och vet vad de känner och tänker och vad de gjort på dagarna. Pappa och mamma tar lika ansvar för hämtningar/lämningar och hushållsarbete.

Anledningen till att jag skriver just nu är att vi nu känner att 6-åringens utbrott börjar ta sig yvigare former, saker flyger omkring och lillebror får hårdare tjuvslag och nyp mer eller mindre oprovocerat. Även mor- och farföräldrar har nu fått bevittna utbrott som varar upp till en halvtimme. Vi försöker vara kärleksfulla men bestämda, ger inte med oss till slut för att få tyst och lugnt, utan står för det vi sagt/bestämt.

Frågan är, hur kan vi göra för att hjälpa vår son att bli en trygg person med gott självförtroende och utan destruktivt beteende? Det är naturligtvis en jättestor fråga men finns det tips hur vi kan göra när han fastnar i en viljekamp? Det känns som att han tar ut mycket frustration hemma som han byggt upp under dagen, och det är ju bra att han gör det, men kan vi ge honom verktyg att ta tag i jobbiga situationer som kompisar som (kamratligt) lyfter omkring honom för att han är liten, redan där och då? (Han har än så länge inga problem att få kompisar, men hemma visar han att han känner sig liten ihop med de bullrigare av dem). Han kan säga ifrån, men han spelar också med. Han har ju sin humor och härliga glada personlighet och törst efter kunskap. Hur uppmuntrar vi det?

Med vänlig hälsning

bekymrad 6-årsmamma

Barn ber alltid om saker, som de kanske inte kan få. De testar gränser för att lära sig om livet. Hur långt kan man driva sina föräldrar egentligen? Det behöver de ta reda på.

Du uppmuntar ett barn genom att berömma positiva egenskaper hos barnet och negligera dåliga. Om man inte vill ha trotsiga barn, kan man lära dem att förhandla och hitta lösningar som alla inblandade är nöjda med. Fördelen med det är att barnen då fortsätter att förhandla, även sedan de har blivit starkare än föräldrarna. De lär sig att det inte är den starkare som vinner utan alla ska bli nöjda.