Efter 7 års samvaro samt ett barn på 6 år valde vi att separera då ingenting fungerade. Mycket hände runt omkring oss som vi inte kunde påverka. i Våra familjer blev en svårt cancersjuk, en fick en stroke och fick flytta till ett boende samt en dog. något av alla dessa faktorer fanns hela tiden med runt oss då det krävdes mycket av en var av oss. Han tog det på sin sida medans jag tog det på min sida. Ingen av oss kunde stödja den andre p.g.a. orkeslöshet. Vi visade ingen kärlek mot varann utan enbart ilsla. Vi var helt slut psykiskt båda två vid separationen. Vi trodde oss inte ha några som helst känslor kvar för varann. Men det har jag i dag förstår jag varför jag handlat som jag gjort. Jag var rädd att bli avvisad om jag bad om hjälp. Skulle visa att jag minsan kunde klara mig själv etc. I dag har jag förlåtit mig själv samt min f.d.man då jag upptäck att jag har starka känslor för honom. Han däremot vill inte alls tror bara att allt skall bli som förut. Vägrar att se att jag förändrats. Han har varit ute en hel del under vår separerade period medan jag har ängnat tiden åt att växa som person "tagit tag i mitt liv". Kommit fram till varför jag gjort som jag gjort ja helt enkelt fått en enorm självinsikt.
Jag förstår att ett manligt ego som sårats hårt är svårt att reparea men går det?
Hur skall jag i så fall göra? Hur länge bör jag försöka medan han hela tiden avvisar?
,
Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
,
06 Sep 2006 17:52
Top
Previous message
