Hej
Jag söker med ljus och lyckta efter all tänkbar hjälp för att kunna hjälpa min dotter med sina problem. Jag påstår inte att hon har borderline eftersom hon inte är diagnostiserad för det. Faktum är att vi inte ännu har lyckats få någon att ta sig an henne tillräckligt mycket för att ens komma i närheten av en riktig utredning.
Som den lekman jag är kan jag ändå konstatera att hon fyller, enligt min uppfattning, flertalet av de kriterier som anges. Det finns också tydliga inslag av vad jag tror kallas histrionic ((?) engelsk benämning?).
Våra akuta problem, förutom vår dotters alla vedermödor, är att vi inte vet hur vi ska hantera situationen.
När hon är djupt deprimerad och vill vara för sig själv, ska hon få vara det då eller...?
När hon skär sig, med vad hon för tillfället kommer över, ska vi ingripa då?
Ska vi berätta att varje snitt hon gör i sig är ett snitt i resten av familjen också? Eller skuldbelägger vi henne bara då?
Ska vi skärma av henne från sina kamrater, som, åtminstonne några, förmodligen har samma problem?
Vi har haft kontakt med BUP i två omgångar och har inte fått den hjälp vi tycker att vi behöver. vår dotter vill inte träffa dem alls.
Vi har nyligen kontaktat Socialtjänsten för att ev. få hjälp där men den initiala kontakten pekar på att de anser att det är BUP som ska hantera ärendet.
Finns det privata alternativ?
Detta driver oss till vansinne. Min hustru är sjukskriven och är liksom jag utom sig av oro.
Vi orkar inte hur länge som helst.
Vänligen, kom tillbaka med lite vägledning, Tack!
Tony Oscarsson
Om man har en anhörig som inte vill gå i behandling, kan man själv gå till en psykoterapeut och få hjälp att förstå, hur man ska handskas med den svåra situationen.
Ungdomar, som mår psykiskt dåligt, orkar absolut inte med att föräldrarna är i kris. Därför behöver ni arbeta med er själva, så att ni mår bra och klarar av era egna liv. Då kan ni vara det stöd för er dotter, som hon behöver.