asperger syndrom

Hej!

Jag lever sedan 13 år tillbaka med en man som har en son som nu är 15 år och som fick diagnosen Asperger syndrom då han var 12 år. Efter en lång och slitsam vårdnadstvist då pojken var 5 år fick min sambo ensam vårdnad om honom (mamman är psykiskt instabil, han träffar henne dock varannan helg och ibland på loven nu) och han har sedan dess bott hos oss på heltid. Han började kalla mig mamma redan då han bott hos oss i två veckor.

Redan första gången jag träffade pojken märkte jag att någonting inte stod rätt till med honom. Det gick inte att få ögonkontakt med honom och han var väldigt passiv blandat med våldsamma känsloyttringar som kunde ta sig uttryck i att han rev ner saker från hyllor och dunkade huvudet i väggen.

Vi sökte tidigt hjälp, men blev väldigt dåligt bemötta av BUP som inte alls förstod pojkens problem. Genom mycket kämpande från vår sida (och med viss hjälp av skolan) fick pojken sin diagnos, efter en rad kontakter med en psykolog på Södersjukhuset, då han var 12 år.

Jag har själv två flickor på 19 och 21 år, varav den ena bor hemma fortfarande. Jag har en mycket varm och nära kontakt med dem, även om vi naturligtvis, speciellt under tonårsåren, också rök ihop så att det sjöng om det ibland. Vi har alla tre ett sydländskt temperament, men tycker att gräl ingår i vardagen.

Min sambo har under åren haft våldsamma raserianfall på mina flickor (ibland förståeligt och ibland inte). Han har dock aldrig höjt rösten åt sin egen son, utan verkar i det närmaste "rädd" för att konfronteras med honom. Jag tycker ibland att pojken söker kontakt med pappan genom frågor (ofta väldigt konstiga och "Aspergriga" frågor) men det blir oftast jag som svarar eftersom pappan inte verkar lyssna. Ibland tror jag att han också har Asperger syndrom.

Pojken har också en tendens att manipulera sin omgivning och rent ut sagt ljuga för att nå sina mål och få andras gunst. Som exempel satt han häromdagen och ryckte sönder en blomma i vardagsrummet. Jag blev naturligtvis arg och då blånekar han till att ha gjort det och skyller på min yngsta dotter som då naturligtvis blir jättearg. Pappan säger som vanligt ingenting. Hans uppsatser i skolan är också rena orgierna i lögn, påhittighet och manipulering. Det finns inte en siffra som stämmer. Jag får (och jag skäms att säga det) ibland nästan psykopatvarning på honom.

Hans symptom har också blivit alltmer framträdande ju äldre han har blivit. Han har verbala tics i form av upprepande av ord som han kan rabbla som ett mantra en hel helg. Han vill helst inte heller vara längre ifrån sambon och mig än en halvmeter och då gärna sitta emellan oss i vår soffa och påpeka vilka dåliga teveprogram vi tittar på och hur mycket bättre han är än alla andra som är med på tv (vilket känns obekvämt med tanke på att han ju har 45 i storlek i skor och målbrottsröst). Detta verkar dock inte bekomma pappan.

Jag har ångest och är ofta deprimerad (äter antidepressiv medicin). Jag gnags av ett ständigt dåligt samvete gentemot pojken, eftersom jag ju inte riktigt kan tycka om honom och ofta känner mig spänd och obehaglig till mods när han är i närheten. Det känns också som om jag måste tycka om honom bara för att det är "synd" om honom för att han har ett handikapp. Men hans totala personlighet gör honom till faktiskt ganska obegriplig och ibland obehaglig.

Har ni något råd att komma med?