Tvångsmässiga dagdrömmerier

Sedan jag var mycket liten har jag haft ett nästan tvångsmässigt behov av att dagdrömma. drömmarna förhärligar mig, och tycks vara en gammal "coping-strategi" för att hantera mkt låg självkänsla och otillräcklighet.

Det stör mitt verkliga liv. och bidrar även till starka "overklighetslkänslor", då jag har svårt att vara i nuet och känna en genuin verklighetsörankring. Allt känns istället som en dröm. Att uppelva mig själv och inse att det som sker omkring mig verkligen sker, är svårt.

Som liten var jag utsatt för mobbing av vuxna (dagis), och i familjen och hemmet förekomm fysiskt och psykiskt våld.
Jag har i vuxen ålder haft anorexi, och är ej helt frisk. Jag är nu 20 år. Ätstörningen tror jag beror på svårighteter och oförmåga att bemöta och hantera starka känslor, från nuet och det förflutna.

Hur skall jag ändra detta beteende? jag vill verkligen förändras!

Att dagdrömma kan bli en destruktiv vana, om man flyr sin vardag med hjälp av drömmar i stället för att förverkliga sig själv. Du har helt rätt när det gäller ätstörningen. Svält och överätande kan användas som droger för att dämpa psykisk smärta. Har du möjlighet att börja i psykoterapi?