Re: Stora problem

Hej !
Jag har ett stort problem som jag hoppas att någon av er kan hjälpa mej med.
När jag började skolan fick jag en klasskompis vars föräldrar missbrukade.
Han -ibland med kompisar -mobbade mej hela tiden.
Före skolan, på lektionerna, på rasterna och efter skolan.

Mina föräldrar hjälpte inte mej, de blev bara upprörda, ledsna, arga besvikna på mej för att "deras son" var ett mobboffer, de skämdes för det och skällde ut mej varje gång jag berättade vad som pågick i skolan.
De sa åt mej att jag skulle göra och säga saker som skulle lösa problemet.
När jag gjorde det blev det bara värre, då blev de ännu argare på mej, och han som mobbade mej fick ursäkter för att mobba mej, han sa: "jamen han är ju så dum som gör så och säger så" (som mina föräldrar sagt att jag skulle göra och säga)
I mellanstadiet började fler mobba mej, i högstadiet ännu fler.

Jag kom in på en gymnasie-linje men var tvungen att sluta efter halva tiden pga att mobbingen fortsatte där också.
Gymnasiet ledde bara till att ännu fler lärde känna de som mobbade mej, och började själva mobba mej.
Jag började jobba på ett ställe men var tvungen att sluta där efter bara 2 dagar för att en av dom i min klass i gymnasiet hade oxå hoppat av och börjat jobba just där.
Min pappa var hur arg och besviken som helst på mej för att jag "inte ville jobba" som han såg det, mamma höll med honom och tyckte att jag skulle veta hut och ge mej iväg till ett jobb jag oxå.
Pappa tyckte att jag var ynklig som inte "ställde upp för honom och jobbade".
-ynklig, ska han säga som inte ens är karl nog att hjälpa sin egen son när jag blir mobbad.
Året därpå fick jag ett annat jobb där jag trivdes ganska bra.
1 år senare började en kille jobba där, som var bekant med flera av dom som mobbade mej i gymnasiet.
Jag blev aldrig direkt mobbad på jobbet, men fick ibland frågor som antydde till att nåt var fel på mej.
Han måste fört vidare de rykten han hört om mej.
Jag såg oxå att mina jobbar-kompisar ofta pratade med varandra och tittade på mej och såg förvånade ut eller hade sånt uttryck i ansiktet som man får av att höra att nån är pervers, tokig, etc. + att min pappa brukade vänta på mej på mornarna för att se att jag verkligen gick upp då.
Jag upplevde väldigt stor press hela tiden när jag jobbade, både från pappa och p.g.a. alla frågor och blickar från de andra.
2 år senare orkade jag inte fortsätta jobba, min läkare sa att prov-svar visade högt calcium i blodet.
(Så här i efterhand har jag tänkt mycket på vilket det egentligen var som var orsaken till att jag inte orkade jobba -press eller calciumet.)
Sluta jobba = mera skäll från pappa.

Några år senare började jag genomskåda pappa och fundera över orsaken till att han inte hälpte mej när jag blev mobbad i lågstadiet.
Jag ville så gärna tro att jag hade fel, men nej jag drabbades av deppresion och mådde sämre och sämre medan känslan av att jag hade rätt angående min pappa bara växte sej starkare och starkare.
Strax efter att jag började äta anti-deppresiv medicin fick jag bevis för att mina tankar om pappa var sann: han hjälpte inte mej därför att han är en typisk mobbare, förtryckare själv.
-En sån där typ som bara måste rikta en blandning av hånfullhet och aggresivitet mot någon.
Hela min värld rasade, jag tänkte bara lägga mej ner och vänta på döden.
(man dör ju såsmåningom om man varken äter eller dricker)

Min mamma var både orolig och ledsen för mej så jag bestämde mej för att leva vidare, för hennes skull.
Min pappa var tydligen oxå lite orolig för mej för han blev mjukare och snällare mot mej...1 år, sen fick jag jag ytterligare bevis på hur han är.
-Nytt "ras", ny period då mamma men oxå pappa blev oroliga för mej och snällare.
Jag trodde att allt var bra nu men så kom nästa grej: min syster fick ett barn.
Inget speciellt med det -förrän efter några månader, då började de fostra honom till att mobba mej.
De sa åt honom (min systers barn alltså) att göra saker mot mej, de sa "ja det är riktigt, gör så med *mitt namn* du" och "kan du *nånting* på/med *mitt namn* ?.
De som 20 år tidigare struntar i att sätta stopp för en generation mobbare fostrar fram nästa.
Dessutom är min systersom ett sånt barn vars pappa inte tar hand om honom så mycket som han borde, min systers pojkvän gör mycket annat än det.
Vad jag vet förekommer inget våld i min systers familj då pojkvännen är snäll i övrigt, men tar inte hand om barnet så mycket som han borde och iallafal jag vet ju vilken typ av person det blir av såna barn.
Det hela har "lugnat ner sej" på senare tid men jag vet att pappa fortfarande vill att systersonen på nåt sätt ska göra sånt som jag uppfattar som störande, irriterande, mm. eftersom att han alltid tittar på mej så fort som systersonen gör sånt som man inte gör typ kasta saker, gegga med mat, mm.
För 1 år sedan fick min syster 1 barn till, pappa har sagt åt honom oxå saker som att "när du ser den där gubben, då ska du grymta, grina illa, mm."
Det var länge sedan nu, men hände ett fåtal gånger iallafall.

Idag bor jag fortfarande kvar hos mina föräldrar och fyller 30 nån gång detta år.
Tiden går, dag efter dag, år efter år, närmare och närmare den dag då pappa dör, han är 30 år äldre än jag så han dör ju därför c:a 30 år innan jag dör.
Såsmåningom dör ju oxå min mamma, hon är 25 år äldre än jag, kvinnor lever längre än män, men iallafal c:a 20 år innan jag dör så dör ju hon.
Jag brukar ofta tänka på vem som ska försörja mej (och hur) då, när mina föräldrar inte längre kan då de är döda.

Jag själv, genom att jobba går ju inte, jag kan inte jobba för att jag bara blir mobbad på jobbet, jag vet ju inte ens hur man utför jobbet, då jag hindrades från att lära mej det förut i gymnasie-tiden.
Det finns ju jobb som man kan få utan utbildning men varför har de andra ett sånt jobb då när det finns bättre jobb, jo därför att de inte har nån utbildning, inte för att de mobbades (utom endel förståss) utan för att de är såna typer som inte pluggade utan mest bråkade och stökade i skolan, så gör ju typiska mobbare.
Medan de vanliga, hyggliga människorna gått utbildningar och därför får bättre jobb och slipper umgås med det värsta slöddret till jobbar-kompisar iallafall.
Jag vet att massor av människor blir mobbade i skolan men vad jag vet så är det bara jag som får skäll av föräldrarna istället för hjälp, tröst, mm.

Socialen, bidrag går inte heller, man måste ju stå till arbetsmarknadens förfogande som det heter.
Dessutom får man inte ha högre månads-hyra än t.ex.3000 kr och vilka grannar får man då, jo slöddret, de andra som har jobb hyr ju bättre (och dyrare) lägenheter.
Föresten vill jag inte bo i lägenhet och höra andras oväsen och låta dom bestämma när jag ska sova och inte, jag vill bo i ett eget hus men det får man ju inte äga som socialbidragstagare.
Att grannarna väsnas halva natten är ingen ursäkt att bara komma och jobba på eftermiddagen, klaga går inte heller för då är man dum och ska straffas eler så ska man lära sej tåla lite, kanske båda delarna plus andra trakaserier oxå.

-Vad ska jag göra åt det hela?