Hur ska jag hjälpa min son

Jag och min man separerade för ca ett halvår sedan. Min son som är tio år har reagerat väldigt starkt och är arg och ledsen. Oftast kommer reaktionerna som raseriutbrott eller att han blir väldigt arg och talar om att jag/vi har förstört hans liv. Han säger också att han inte vill leva. I skolan har han börjat hamna i konflikter vilket aldrig hände förut. Han har alltid varit väldigt känslig och osäker på sig själv. Han ringer inte gärna till kompisar utan väntar tills någon ringer honom, vilket gör att kompisarna tröttnar. Jag vet inte längre hur jag ska hantera hans olycka och hur jag ska svara när han säger att han inte vill leva. Jag försöker hela tiden prata med honom och förklara att det inte är barnens fel att vi separerat. När han är på bra humör försöker jag prata och fråga hur han känner, men det kommer inte mycket till svar. Han säger att han hatar skolan, fröken säger däremot att det fungerar bra i skolan. Det känns som om han har otroligt mycket ilska i sin kropp och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom. Jag har ringt BUP och sagt att jag tror att vi behöver komma dit. Jag vill ju att han ska bli en trygg och glad kille igen. Bup har inte hört av sig ännu och jag känner att det svårt att hela tiden försöka vara glad och positiv när en älskade barn mår dålig. Är det vanligt att barn reagerar på detta sätt och tror du att det kommer att gå över. Vad kan jag göra för att hjälpa honom. Pappan och jag är vänner och barnen bor hos oss varannan vecka. Sonen har en lillasyster som är 8 år och har tagit separationen bra än så länge.
Tacksa för svar
A

Jag har ofta träffat barn som tagit mycket illa vid sig av föräldrarnas skilsmässa. En flicka utvecklade anorexia, när mammans bästa väninna flyttade in i familjens villa och modern och dottern fick flytta till en tvårumslägenhet i en förort.

Det är inte alls säkert att din son har skuldkänslor och tror att det är hans fel att ni har separerat. Han kanske snarare tycker att ni inte har tagit hänsyn till hans behov. Låt honom få sörja och vara arg.

Om du försöker vara glad och positiv, upplever han kanske att du inte tar hans bitterhet och förtvivlan på allvar. Han känner det som om ni har förstört hans liv. Han är besviken över att ni inte satte hans behov av en lycklig uppväxt i första rummet.

Din son behöver få ha sina känslor. Då lugnar han sig, så småningom. Han behöver bli förstådd, även om han inte kan få som han vill.

Ring till BUP igen, om de inte hör av sig snart.

Trösta inte din son och förringa inte hans känslor. Låt det få kännas så svårt som det är. När han har känt igenom sina svåraste känslor, kommer han själv att börja hitta utvägar.