Hej!
Ibland (inte så ofta) blir jag jättearg på min son som är 4,5 år. Jag har reflekterat mycket över ilskan och känt den som en positiv kraft som tydligt visar mig när mitt barn överskrider mina gränser. Därför visar jag min ilska för honom och kan skrika rätt högt vid sådana tillfällen. Vidare har jag tänkt att det bygger på intuition och tycker att ilskan visar mig vägen när det verkligen är viktigt att jag säger ifrån. Det här händer inte så ofta, kanske en gång i månaden i genomsnitt, och alltid i situationer när mitt barn är mycket obstinat och inte alls lyder mig. Efter att jag låtit ilskan välla ut brukar han faktiskt göra som jag säger. Det händer aldrig att jag använder våld i sådana här situationer. Ibland efter ett tag pratar jag med honom om situationen och förklarar varför jag blev så arg.
Min man reagerar på den här ilskan och tycker att jag ska lära mig hantera den, han tror inte att det är bra för små barn att uppleva de här situationerna. Detta gör att jag blir jätte-osäker, jag har ju haft ilskan som en ledtråd ibland och verkligen känt tillit till den. Nu undrar jag om min man har rätt, borde jag lära mig att hantera den här ilskan och inte bara använda den som en intuitiv urkraft när jag vill säga ifrån?
Tacksam för svar, hälsningar Marie Björklund