Obotlig (?) romantiker

Hej! Jag har ett bekymmer som jag länge funderat över och letat efter lösningar på. Den krassa sanningen är kanske att några sådana inte finns, men jag gör ändå ett försök för att se om ni har några tips.
Jag är en 20-årig kvinna som så länge jag kan minnas varit en hopplös obotlig romantiker. Har konstant varit förälskad i någon och vill inte ens tänka på hur många timmar som gått åt till dagdrömmande under åren. Först nyligen hade jag min första längre relation och efter att denna tog slut för fyra månader sedan hade jag en mycket kort liten romans med en man som bara var i Sverige på en kort visit. Efter detta var jag återgått till mitt vanliga kärlekskranka jag, men blivit om möjligt värre än förut då jag nu i större utsträckning vet jag går miste om.

Så till mitt problem. Det tär på mitt mående att ständigt längta och känna mig missnöjd när jag är singel. Och lika mycket som trånande efter kärlek är en längtan efter närhet, ömhetsbetygelser och gemenskap är det även ett behov av bekräftelse – som jag önskar att jag klarade mig lite bättre utan. Jag känner mig helt enkelt lite mer otillräcklig och inte lika duglig som människa och kvinna utan bekräftelsen från en man, något som gör mig innerligt upprörd då jag verkligen inte vill vara beroende av män på det viset, eller något annat vis för den delen.

Så fort jag är ensam har jag också lätt att tänka att ingen någonsin kommer bli intresserad av mig igen, även om jag väl vet att det inte är sant.

Att jämt och ständigt se män som möjliga föremål för romans och att vara besviken över att dessa romanser aldrig inleds, i kombination med en stor känsla av ensamhet, gör att jag har svårt att uppskatta allt som är fint i mitt liv – även om jag försöker.

Finns det några tips kring att i någon mån komma ifrån detta bekräftelsebehov, denna känsla av ensamhet och ständiga längtan efter tvåsamhet? Jag vet ju i teorin att jag är en lika värdig människa utan att en man har bekräftat mitt värde, men ändå kan jag inte intala mig själv det i praktiken.

Tack på förhand.

Det är naturligt att behöva kärlek och gemenskap. Den längtan går inte att bota. Ge dig inte förrän du har hittat en bra man att dela ditt liv med. Tillfälliga romanser lämnar dig snart ensam och besviken. Undvik korta förbindelser och leta efter en man, som vill ha en varaktig relation med dig.