Mitt 17-åriga barnbarn har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar. Jag har alltid varit o är mycket delaktig i familjens liv. Jag stöttar mitt barnbarn bl.a. med ett belöningssystem för skolarbete/slutbetyg. Betalar hyran för en lägenhet han bor i som ligger vägg i vägg till min arbetsplats där även hans mamma jobbar. Praktiskt att kunna vara ifrån varandra men ändå nära. Föräldrarna fyller hans kylskåp m de nödvändiga och serverar varm mat 1x/ dag. Jag handlar en gång i veckan lite extra gott till honom, mineralvatten, rostbiff, god ost etc. Ger honom lite pengar då och då att gå ut o fika m kompisar. Han tycker att det mesta av detta är min skyldighet. Jag tycker att inget av detta är min skyldighet, jag gör det av kärlek och för att hjälpa. Enligt honom gör jag inte tillräcklig. Han är ofta respektlös och kallar mig saker. Han är ofta missnöjd, och kritiserar maten som serveras, vill då få pengar att äta ute eller vill att jag fixar något. Vårt senaste konflikt handlade om att varken hans föräldrar eller jag var i närheten för att värma hans mat när han kom hem efter en lång dag i skolan. Då ringde han, skrek o skällde ut mig att jag var värdelös, idiot etc. Jag är 64 år, trött o slut. Jag älskar honom mycket men är på väg att ge upp, orkar inte mer. Min fråga är, vilka skyldigheter har jag gentemot mitt barnbarn, juridisk och moralisk? Vad gör jag för fel? Hur ska vi förstå och uppskatta varandra? Är det fel att kräva lite förståelse och respekt? Hoppas på svar.
mvh
,
Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
,
11 Dec 2016 19:37
