Hej!
Jag behöver rådgivning men främst bara prata av mig lite med någon som inte är närstående.

Jag har hela mitt liv haft svårt för o prata med människor om mina känslor, främst att komfrontera. Är nog ganska konflikt rädd kan man säg. Förra året i Juni gick min mamma bort i cancer, det känns som det var igår, o på ett sätt som det va en evighet sen jag fick hålla om henne eller höra hennes röst. Året mamma va sjuk va jätte påfrestande speciellt psykiskt, och jag va hennes personliga skötare kan man säg vilket gjorde att jag många ggr fick stänga av mina känslor och hjälpa henne i situationer man aldrig ska behöva se sin mamma i. Jag vet också hur jobbigt o skämigt hon tyckte det va när hon behövde den typen av hjälp. För varje dag när jag gick upp la jag märke till hur hon blev sämre o sämre. Mot slutet kunde hon inte ens prata eller ge respons längre. Att konstant behöva stänga av sina känslor på de viset har jag gjort hela mitt liv. För varje gång jag visat dem har jag aldrig fått direkt bekräftat att de är okej. Jag är väl medveten om att det är okej, men det faller inte naturligt för mig att visa mina känslor trots att jag är en såpass känslig människa.

Iallafall.. ett år har gått nu, och i vintras åkte min Pappa till sitt födelseland och träffade sina släktingar. När han sen kom hem berättade han att han träffat en kvinna där nere som han, vad jag antar, blivit kär i. När han berättade detta fick jag panik, skakade lite på huvet o sa att jag tyckte de va jobbigt o ville inte prata om det. En tid gick och för cirka 2-3 månader sen drog han upp det igen. Då tillskillnad från alla andra ggr i mitt liv sa jag ifrån. Jag skrek, grät, sa allt jag kände, trots att jag inombords brottades med min ångest av att jag inte ville göra honom ledsen samtidigt som jag va tvungen att va ärlig.

Han tycktes inte förstå..
Jag berättade att jag tyckte de va jobbigt av många olika skäl. Det handlar inte om att jag inte vill att han ska va ensam resten av sitt liv nu. Tvärtom. Men för mig har det skett för fort. Dels för oss alla i familjen, men främst för honom. Han va gift med min mamma i 25 år. Och efter bara 1 vecka i serbien, ett halvårs sörjande har han hittat någon ny. Hon kan inte svenska språket, inte ens engelska. Hon är 45 har inga barn och bor där nere. Jag känner när jag skriver detta hur frustrerad jag blir. För jag tappar orden. Men försöker förklara på bästa sätt mina känslor.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Där har kommit brev efter brev där min pappa velat ansöka om att "gifta sig" o få uppehållstillstånd för henne. Nu har han varit bortrest i 2 veckor. Kom hem idag. Han har en ring på sitt finger och jag ligger i mitt rum och har en panikattack undertiden jag skriver detta. Jag vågar inte ens fråga om han varit så dum att han förlovat sig eller nått liknande. Just nu känns det som att om han gjort de o väljer o ta hit henne, försörja henne och låta henne bo här tillsammans med min lillebror som inte kan deras språk kommer jag säga upp kontakten med min pappa, packa min lillebrors väska o ta med honom till malmö dit jag ska flytta i mitten av augusti.

Jag vet inte mer vad jag ska säg. Jag va aldrig rädd för hur det skulle bli utan mamma för jag vet hur fin familj vi är. Men nu rasar min värld ihop och jag inser att vi aldrig kommer ha det så bra som vi hade med henne. Det känns som min pappa förstör hela vår familj. Tyvärr. Det värsta är att jag alltid får så dåligt samvete, jag vill inte såra pappa. Men jag orkar inte med mer motgångar.

Din pappa är så upptagen av sin egen känsla av övergivenhet, att han inte förstår hur illa han gör dig. Kanske hoppas han, att han ska kunna laga er familj på det här sättet.

Kvinnor brukar vänta med att träffa en ny man efter dödsfall och separationer. Män vill ofta hitta en ny kvinna så snart som möjligt.

Du ska flytta till Malmö i mitten av augusti. Då slipper du konfronteras med den nya kvinnan. Din pappa är väl vårdnadshavare och bestämmer över din bror. Du har förmodligen ingen laglig rätt att bestämma över var din bror ska bo. Det är viktigt att du håller kontakten med din bror. Han behöver dig mer än någonsin. Men för hans skull är det bäst att du hjälper honom att fungera så bra som möjligt med pappa och hans nya dam.

Jag vet inte hur gammal du är. Kanske får du en pojkvän och blir en del av hans familj. Då kan det kännas skönt för dig att det finns någon hos din bror och pappa.