Hej, jag vet inte hur jag ska hantera att min sambos vuxne son och dennes sambo behandlar mig väldigt illa och helt enkelt låtsas som jag inte finns. Min sambos svärdotter har åtminstone en personlighetsstörning och har problem med att ta hand om både sig själv och deras gemensamma barn och såvitt jag förstått både är och har socialtjänsten tack och lov inkopplade i familjen. Dock är det här någonting man skäms över och därför får inte någon fråga eller veta just någonting om det här barnbarnet. Jag har försökt släppa min oro för barnet men känner mig otroligt sårad och utanför när jag hela tiden hålls utanför den här "familjen". Vid kalas och ev besök åker min sambo alltid ensam och till oss kommer inte ens sambons sonhustru... Min sambo är gissningsvis tvungen att acceptera den här märkliga situationen och mår inte heller bra av den men törs inte säga någonting till sin son utan spelar med vilket gör att jag mår ännu sämre.
Hur ska jag hantera situationen? Göra som dem och låtsas som de inte existerar och hålla mig hemifrån när sonen och barnbarnet kommer på besök ett par gånger om året och för övrigt varken prata om dem eller så? Tyvärr drabbar det här min egen relation väldigt hårt och nu vet jag inte längre om det går att försöka hålla liv i.... jag får absolut inte prata med sonen vilket var mitt önskemål...
Detta är ett vanligt och svårbemästrat problem i styvfamiljer. Det klokaste du kan göra är att acceptera situationen som den är och vara trevlig och kärleksfull mot din sambo. Det finns ingen anledning för dig att vara olycklig med honom. Han lider säkert lika mycket som du och behöver att du är förstående och förlåtande. Den unga familjen har problem och orkar inte med någon annan än farfar just nu. Det kan ändra sig i framtiden. Situationen kräver mycket klokhet och mognad av dig. Passa på att umgås med dina vänner och släktingar de dagar din sambo är upptagen med sin familj. Det smartaste du kan göra är att ha det riktigt trevligt på dina egna dagar.