Tar sönder mitt förhållande

hej,
behöver någon att bolla med angående mitt nuvarande förhållande.. mitt beteende är pinsamt och jag kan inte reda ut det här på egen hand.

jag har sambo sedan fem år tillbaka. vi har alltid haft det bra och har varit kära från start. vi trivs ihop och är varandras bästa vänner, stöttar och ställer upp i alla väder. vi älskar varandra

i ett års tid har jag varit i någon slags kris som jag inte reder ut. jag blev fruktansvärt förvirrad angående mig själv och vem jag var vilket gick ut över förhållandet. jag var så missnöjd med min livssituation och mig själv att jag bröts ner totalt. jag försökte ta mig samman genom att göra saker jag skulle tycka var kul som att träffa vänner lite mer, gå ut, vara i stallet längre om dagarna mm. detta gillades dock inte av min sambo som tyckte att han plötsligt ställdes utanför, han fick inte längre vara med i den höga grad han förr fått. vi blev ovänner över detta..
i början svarade jag med att foga mig, jag ville inte att han skulle känna så eller vara ledsen, även om jag starkt kände att jag behövde göra egna saker på mitt håll för att stå ut. efter hand märkte jag att det enda som dög var att han skulle följa med eller så skulle jag sitta hemma med honom, då bröt jag ihop. kände mig så instängd. jag tog upp det med honom utan framgång, han var själv sårad. efter det började jag bara göra saker, med eller utan hans tillstånd. detta förvärrade allt.

efter ett år vet jag inte längre var vi står. jag har många gånger övervägt om vi borde göra slut, men jag kan inte stå ut med tanken på att gå ifrån honom. vi har nu valt att bli särbos för att ge varandra mer utrymme att växa som egna personer på. vilket är ett bra beslut enligt mig.. men vi känns döda. vi har slutat bry oss, även om vi gör det så känns det som att vi orkar inte ta tag i mer, vi orkar inte bråka mer.

till på köpet har jag fått en kille efter mig som vill vara med mig. han har uppvaktat mig i ett halvår och självklart har jag blivit smickrad, han är en jättefin kille och jag har ibland undrat om jag kanske skulle gå över till honom istället. detta har också gått ut över mig och min sambo, jag har blivit uppskattad på annat håll vilket pinsamt nog har lett till otrohet. jag skäms och önskar att det var ogjort men jag är så instabil med mig själv att jag knappt vet vad jag gör

jag vill ha min sambo, men det känns inte som att vi orkar just nu. det SKA vara vi två, jag känner det, men just nu är allt väldigt väldigt tungt. jag vill prata med honom i morgon när han kommer hem från jobbet men jag vet inte vad jag ska säga. jag vet inte själv hur jag vill ha det. å ena sidan vill jag ha honom för alltid, att han aldrig försvinner från mig och att vi blir gamla ihop. å andra sidan är jag i ett oerhört stort behov av att få vara själv, att få bestämma själv utan att behöva kompromissa med någon (har aldrig gjort det, pojkvännerna har avlöst varandra). jag behöver båda, men de går inte att kombinera på ett vettigt sätt.

hur ska jag tänka? hur reder jag ut det här? jag är ledsen, förvirrad, arg på mig själv, frustrerad...alla känslor är i kaos och jag kan inte tänka klart. Vad är det för fel på mig?? från att ha varit lugn och sansad har jag förvandlats till ett emotionellt monster som varken vet ut eller in. snälla snälla, ge mig något råd om hur jag borde resonera med mig själv. är desperat, vi kan inte leva så här varken jag eller min sambo. känslorna går som bergochdalbanor..ena dagen älskar vi varandra och andra dagen funderar jag på att göra slut. ALDRIG kommer jag fram till något, trots ett års velighet.

varför förstör jag mitt förhållande med min älskade sambo?