Gräset är alltid grönare på andra sidan...

Hej! Jag har problem med att jag aldrig känner mig nöjd och gräset alltid verkar vara grönare på andra sidan. Jag har så mycket bra i mitt liv, en både trygg och snygg sambo som alltid ställer upp, världens finaste lilla son, sjunger i ett band där vi har så grymt skoj tillsammans och nu ska på en stor festival utomlands och spela. Bor i en jättemysig vindsvåning i centrala Umeå, har utbildning till både sjukgymnast och ekonom, jobbar just nu som ekonom på heltid och tillsvidare. Jag är vad jag vet frisk och så är även vänner och familj. Till problemet; jag tänker väldigt mycket på mitt utseende, är lång och smal, vackert ansikte osv och får mycket komplimanger för hur jag ser ut. Att fått höra detta nu och då sedan gymnasietiden tror jag har gjort att ”se bra ut” alltid har varit något som jag upplevt att både andra och jag själv förväntat mig av mig själv, annars är jag inte lyckad på något vis. Jag är 30 år gammal och enligt vad jag fått höra från fler än ett håll borde jag ”inte slösa bort mitt liv på papper utan istället bli modell”. Detta har börjat gnaga mer och mer i mig då jag på ett sätt förstår att 30 år är lite gammalt för att först nu försöka följa den här drömmen jag haft lite i hemlighet sedan jag var yngre, samtidigt fungerar jag så att det jag verkligen vill är jag inte rädd att försöka driva igenom på de sätt jag kan. Antagligen är det därför jag har två utbildningar, de lockade mig för stunden för jag tränade mkt då jag läste till sjukgymnast, och detta var min mammas drömjobb som hon aldrig blev. Som ekonom tänkte jag att jag skulle bli en snygg och välbetald karriärist som helst skulle ha ett flashigt kontor i typ gamla stan-Stockholms-stil. När inte lyckan och framgången kommit på en gång efter utbildningarna ser jag mig genast om efter andra vägar, just nu är det modell och jurist som lockar mest. Jag inser att det inte är ett sunt beteende att hela tiden tråna efter saker jag inte har eller är. Jag älskar min lilla familj, trivs på mitt jobb, har fin släkt och fina vänner och jag får utlopp för mitt största intresse sång och att få synas genom bandet jag sjunger i. Hade nog hoppats att detta med modell skulle kunnat komma automatiskt genom sången i någon slags kombination men nu plötsligt är jag inte 20 längre och chansen är mig troligen förbi. Hur får jag ”tänk om jag bara försökt”-tankarna om modellandet och juristkarriären ur huvudet och kan slappna av och njuta av det liv jag har? Jag är rädd att om bandet lägger ner slockar den lågan till en rolig fritid och att det fortfarande kan ”hända något”. Har konstaterat att jag har en otroligt prestationsbaserad självkänsla vilket gjort mig driven men är jag inte bäst kan jag inte ha kul... Jag har ett väldigt starkt självförtroende men skulle tro att jag har en ganska dålig självkänsla. Bottnar allt i detta eller bör jag försöka göra allt jag kan för att bli både modell och jurist och på så vis inte ångra att jag ”aldrig försökte”? Otroligt tacksam för svar, känner mig förtvivlad.