Relationsproblem och ev cancer...

Hej!
Jag har en mor som jag i perioder haft en väldigt nära relation till. Jag har alltid försökt och velat ha en bra kontakt med henne, man behöver en mor. Hon har alltid haft återkommande depressioner och skärmat av sig från alla i perioder. Men sista åren har jag märkt en stor förändring i hennes beteende. Hon äter lithium och de djupaste depressionerna har hon sluppit, men hon har ett behov av att avreagera sig på någon hela tiden. Leta fel och riktigt elakt klaga på allt hon kan komma på. Hon kan i efterhand tolka in saker och bli arg och trycka ner mig (och min bror)totalt. Ingen har sårat oss som hon. Jag inser ju att hon projicerar ut sitt mående på mig, men det gör inte att jag kan finna mig i det. Hon har fått diagnosen "bipolär". Jag har varit tydlig med att jag inte vill diskutera med henne när hon klagar på allt och alla, hon gör sig osams med nästan alla, släktingar, grannar, psykologer mm. Ändå inser hon inte, det är alla andra det är fel på... Detta har gjort att vi inte haft någon kontakt alls på ca åtta månader (ja, jag ringde henne när hon fyllde år) Senast var det mina barns far hon skällde ut och ville ha mitt medhåll, vilket jag inte gav. Jag sa att jag inte ville diskutera saken, men att hon gärna fick ringa och prata om annat. Men hon har alltså inte hört av sig, inte ens när jag fyllde år. Är hon arg på något, kan hon inte prata om något annat, det finns inget annat. Hon har alltså inte brytt sig om vad som hänt i mitt och mina barns liv under så lång tid. Och det har hänt mycket... Nu har hon skickat sms om att hon har en knöl i magen som de tror hör till lymfan. Hon kommer att opereras någon gång nästa vecka, och först då kan de säga om det är elakartat. Nu vill hon ha mitt stöd och hjälp efter operationen. För det första jobbar jag ju heltid och bor inte i samma stad. Men jag vet inte heller hur jag skulle klara av att ställa upp på henne nu, med så mycket outrätt. Känner mig så sviken, för jag vet att jag gjort allt jag kan för att vi ska ha en bra relation. Och hon skriver inte något om "hoppas ni har det bra" eller "hur har ni det", inget. Har inget mer att säga henne känns det som. Det låter hemskt, jag vet, men jag har gått igenom en slags sorg redan. Jag har redan mist min mor, så som jag behöver henne. Det är ju så sorgligt för hennes del också, att hon stött bort mig, nu är hon ensam. Min bror bor i USA för tillfället så han kan ju inte ställa upp nu. Och han har sluppit ta en massa skit nu när han är där, jag har fått ta alla hennes aggressioner. Jag orkar inte träffa henna, utan att fråga varför hon inte velat höra av sig på så lång tid. Och om det nu är cancer och hon går bort, och vi är "osams", det skulle ju vara fruktansvärt!! Snälla, ge mig lite råd om vad jag ska göra!!!! Mvh