Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  Blivande mamma med bonusbarn
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (plain)  Blivande mamma med bonusbarn

Thread Messages in thread:

reply Re: Blivande mamma med bonusbarn , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 07 Mar 2012 10:06
plain Blivande mamma med bonusbarn , ****** , 06 Mar 2012 12:43
 170268. To top of pageTop   Next message down
Blivande mamma med bonusbarn
From: ******
Date: Tue, 6 Mar 2012 12:44:10 +0100
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

plain
Jag är 21 år och bor ihop med min något äldre sambo. Vi väntar ett gemensamt barn och han har två pojkar (5 och 9 år) sedan ett tidigare förhållande. Pojkarna bor hos oss varannan vecka. Jag älskar min sambo väldigt mycket, men jag har väldigt svårt att ta till mej hans barn. När det är söndag och dags för vår "barnvecka" känner jag mej sur och lättirriterad. När vi träffades, jag och sambon, bodde vi i olika städer ca 8 mil ifrån varandra. När vi sedan bestämde oss för att flytta ihop blev det naturligt att jag flyttade till hans stad eftersom han har pojkarna och han har fast jobb. Jag hade bara extrajobb där jag bodde. Ofta när det är vår tur att ha pojkarna känner jag för att åka hem till mina föräldrar (som bor i min gamla stad) och bo där hela veckan, för att slippa umgås med pojkarna. När dom är hos oss märker jag att jag drar mej undan, tex går in i sovrummet för att läsa en bok och stänger dörren för att få vara ifred. När vi sitter och äter tillsammans går jag från bordet direkt när jag är klar, för att slippa höra deras gnäll om maten och sambons försök att få dom att äta upp (vilket dom sen ändå slipper när de tjurar). Om jag sitter och tittar på TV och pojkarna kommer och sätter sej bredvid låtsas jag att jag måste gå på toa och börjar sedan göra något annat, bara för att slippa vara med dom, helt enkelt. Jag förstår att det här helt och hållet är mitt problem och att inget är pojkarnas fel. Jag ska också säga att dom tycker om mej väldigt mycket, i alla fall den minsta, och att jag "utåt sett" tycker om dom väldigt mycket också och jag är snäll mot dom. Jag känner mej som en hemsk människa som känner att jag inte tycker om dom och inte vill vara med dom. Nu till anledningen till varför jag känner som jag gör:
Pojkarna är bråkiga och skrikiga och tjafsiga. De är otroligt bortskämda och ska ha sin vilja igenom precis hela tiden (vilket dom också får). De tar hela tiden för givet att de kan göra precis som de vill och de lyssnar inte för fem öre när man säger åt dom, de ignorerar en totalt. Detta är ju förstås inte pojkarnas fel, det är så det ha blivit uppfostrade (eller ouppfostrade) och har lärt sej att det är fritt fram att bete sej. Men det är ju ändå pojkarna som beter sej så här, och därför riktas min frustration mot dom, även om jag vet att det är fel när jag tänker efter. Problemet ligger ju egentligen hos min sambo och pojkarnas mamma som, enligt min mening, inte har gjort ett bra jobb med uppfostran. Nu vet inte jag vad mamman har för regler hemma hos sej eller hur hon beter sej emot pojkarna, men som det låter på min sambo kan pojkarna lätt manipulera henne så de får som de vill. Och jag vet att dom väldigt ofta får leksaker av henne som de tjatar om. Hur som helst, jag kan inte påverka hennes sätt att vara mot barnen och hon är säkert en jättebra mamma. Som sagt, där har jag ingen inblick och därför ingen anledning att tycka något. Därför kan jag bara berätta hur det fungerar hemma hos oss. Pojkarna får, som sagt, som de vill hela tiden. De ropar efter ett äpple och sambon springer dit med ett äpple. Äpplet duger inte för det ska vara i bitar. Sambon springer in i köket och delar äpplet i bitar. Det är fortfarande inte rätt för det ska vara kanel och socker på äppelbitarna. Sambon springer tillbaka till köket ännu en gång och strör på kanel och socker på äppelbitarna. Det är olika sådana här saker hela tiden, men ni förstår principen. Är man 9 år så kan man skära sitt äpple eller bre en macka själv. Sen är det ju skillnad från gång till gång. Jag skulle till exempel inte vilja att min 5-åring höll på med en kniv själv, så då är det klart att han ska få hjälp. Men 9 gånger av 10 så skulle de mycket väl kunna fixa det de vill ha själva. I alla fall den största. De kan inte heller klä på sej själva, städa efter sej själva eller ens äta själva. Igår kväll satt sambon och matade (!!) 9-åringen för att han skulle äta upp maten. Sambon kommer också hela tiden med "tomma hot". "Om ni inte gör som jag säger så blir det si eller så!" Men när de ändå inte lyder blir det ändå inte "si eller så", utan de fortsätter med vad de höll på med. Jag då? Jag håller mej i bakgrunden. Det skulle aldrig falla mej in att passa upp på dom på det där sättet. Jag försöker att inte bestämma över dom, jag vill inte ta någon föräldraroll. Dels för att vi inte har bott ihop så väldigt länge och dels för att jag skulle framstå som Den Elaka Styvmodern om man jämför de regler jag skulle vilja ha gentemot sambons regler (eller brist så sådana). Det är helt klart pojkarna som styr över sambon och inte tvärt om. Jag har försökt påpeka detta för honom några gånger, men bara lite försiktigt, för jag vill inte trycka ner på hans förmåga att vara en bra pappa. Men han tar inte till sej det jag säger, han bara skrattar bort det. Nu när vi ska få vår egna lilla knodd om ett tag så börjar detta bli ett allt större problem. Jag vill ha en helt annan uppfostran av mitt barn än vad pojkarna har fått. Och vi måste ju vara enade om vad som ska gälla, och då ska det också gälla alla barnen. Vi kan ju inte vara slappare mot pojkarna än mot våran lilla. Det betyder att pojkarna måste få betydligt mer gränser än vad de har nu. Jag måste nog gå in och ta en större roll och visa vad jag tycker ska gälla och sambon måste bli striktare, men jag är rädd att jag då kommer bli "den väldigt dumma, stränga tjejen som försöker ta mammans roll". Jag vill inte heller att vårt barn ska ta efter pojkarnas brist på respekt gentemot vuxna (och alla andra människor, för den delen).
Pojkarna pratar om bebisen som "eran bebis", så dom förstår nog inte riktigt att det blir ett syskon till dom (i alla fall halvsyskon) eftersom det är en annan mamma. Detta glädjer mej, för om mitt barn är syskon med pojkarna betyder det att vi alla blir en familj och jag vill inte vara i samma familj som dom. Än en gång känner jag mej hemsk som skriver det här, men det är så jag känner. Nu tänker ni säkert att "jag visste vad jag gav mej in i". Men ärligt, hur skulle jag kunna veta det? Lika som när man själv skaffar sitt första barn tror man att allt kommer bli så underbart och härligt, men det visar sej vara mycket jobbigare än man trott. Och då är det ändå sitt eget barn man tar hand om, som man älskar över allt annat på denna jord. Att känna så för någon annans barn är nog väldigt svårt.
Jag börjar också mer och mer känna att jag skulle vilja flytta tillbaka till min hemstad. Jag har aldrig haft några stora drömmar om framtiden, bara tänkt att jag skulle bo i den staden i ett fint hus med man och barn. Jag ville att mina barn skulle få gå i samma skola som jag gjorde när jag var liten. Jag har haft en väldigt bra uppväxt och jag har velat att mina barn ska få det lika bra. Därför kommer hemlängtan nu när jag väntar barn. Sambon har också sagt att om det inte vore för hans pojkar så skulle han ha flyttat till min stad utan att tveka. Jag kan ju inte begära att han ska flytta ifrån sina pojkar, det skulle jag aldrig ha mage att göra. Men jag önskar ändå att det skulle vara något han kunde göra. Jag menar inte att han inte skulle få träffa sina barn. Vi skulle kunna ha dom varje eller varannan helg och på lov och sånt. Men jag vågar inte ta upp det med honom, det känns som en för stor sak att begära. Eller, jag begär det ju verkligen inte, det är bara ett önskemål från min sida, att få bo i min hemstad nära mina föräldrar.
För att sammanfatta, mina huvudsakliga problem är: Hur tar jag på bästa sätt upp med sambon att jag inte tycker han gör ett så bra jobb med uppfostring? Hur ska jag med hjälp av sambon få in mer regler och gränser för pojkarna (som senare också kommer gälla vårt barn), så att jag känner att jag vill och kan spendera tid med dom? Ska jag ta upp med sambon att jag vill flytta hem igen och vill att han ska flytta med mej, eller ska jag finna mej i att jag gjorde ett val att flytta hit, och att det nu är lite sent att ångra sej?

/Blivande mamma med bonusbarn
 170303. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: Blivande mamma med bonusbarn (Reply to: 170268 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Wed, 7 Mar 2012 10:06:15 +0100
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Föreslå din sambo att ni ska gå till en parterapeut och få hjälp att lösa era problem. Om ni bor nära Stockholm, får ni gärna komma till mig. Räkna med flera samtal, innan ni har nått en lösning, som ni båda kan acceptera.




You are not logged in
Today's date: Fri, 29 Mar 2024 14:01:31 +0100
KOM 2002