Jag har haft problem med ätstört beteende till och från sen jag var 10 år, nu är jag 32. Som vuxen har jag kunnat hålla tankar och destruktivt beteende någorlunda i schack även om jag har haft kortare perioder framförallt av hård träning eller hetsätning. Sen början av hösten har jag dock kommit in i en period av svält som jag inte lyckas bryta, nu har jag även vissa kvällar hetsätit och sedan spytt efteråt.
Min man har sett till att jag fått en läkarkontakt och min chef såg att jag inte mådde bra och fixade en psykologkontakt till mig. Jag har gått till dem, men inte för att jag själv vill utan för att jag förväntas göra det. Nu har min psykolog sagt att hon inte kan göra mer för mig utan hänvisat mig till en ätstörningsmottagning och jag har fått en kallelse för ett första möte med läkaren där. Problemet är att jag vill verkligen inte dit, det enda som hindrat mig från att ringa återbud är att jag vet att min man skulle bli väldigt ledsen och att han och mina barn förtjänar att vara lyckliga. Det i kombination med att jag fortfarande har möjligheten att ringa återbud senare gör att jag fortfarande inte har ringt återbud.
Samtidigt orkar jag inte med all denna ångest som kommer hela tiden kring ätande och jag avskyr verkligen hetsätningarna och kräkningarna. Hur hittar jag motivationen och viljan att verkligen ta emot hjälpen som jag erbjuds???
,
Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
,
12 Feb 2012 10:34
