Orolig för min sons psykiska tillstånd

Hej!
Jag är mycket orolig för min sons psykiksa hälsa . Han är snart 22 år, men bor kvar hemma oss oss. De flesta av hans projekt haverar - börjat jobba efter gymnasiet, det varade inte länge, blev uppsagt efter 4 månader pgav arbetsbrist, jobbat sedan på en restaurang, men inte så flitigt - stannat ofta hemma och till slut sade upp säg, i höstas börjat han plugga på högskolan, men bara några veckor sedan börjat skolka och nu går han någon gång i vecka, men kviterar ut lånen.

Han har många fantasiprojekt, men inga projekt avslutas, utan hänger i luften. har i 3 år försökt få körkort, men inte orkat att göra tester. Överhuvudtaget får man hel tiden till svar "jag orkar inte, jag kan inte".

Han gör nästan inget hemma, trots att vi tjatar och ber ofta om hjälp. Då blir han bara arg. När vi säger att han måste flytta, säger han att han vill göra det, men han har ju inga pengar. Vi föreslog att han skulle flytta och vi skulle betala några månaders hyra, men inget händer, och han anstränger inte alls sig, utan säger "jag letar efter boendet".

Till saken hör till att han spelar ganska ofta dataspel, kedjeröker, tittar på porr och masturberar bara några meter ifrån föräldrarummet. Jag har pratat med honom om det, men han säger att det är normalt, och han är lagt så. Har trasiga relationer med f d flickvän, som han säger inte är hans flickvän, men han umgås mycket med henne och sover över där. Han dricker ibland hejdllsöst och hamnat flera gånger illa ut på grund av det - förklarar att han behöver dämpa ångest.

Han ljuger i princip om allting, trots att vi alla vet att han gör det, men varje gång jag konfronterar honom, säger han att han är ledsen för att vi inte litar på honom. Men han ljuger i princip om allting: skolan, relationer, pengar, drickandet etc.

När man försöker prata med honom blir han ofta mycket arg och agressiv, har flera gånger kastat sig på mig, och vid ett par tillfällen knuffat så hårt att jag fick blåmärken. Ibland när vi bråkar hotar han att skära halsen av sig, och andra gånger hotar att slå ihjäl mig. Han säger fula ord till mig på samma sätt som man pratar om vädret. Han förstår inte ens att folk blir sårade i näreheten av honom.

De får gånger när man kan prata med honom säger han att han inte mår bra och att han har ångest eller är deprimerad, för att han inte lyckats med något i sitt liv. Han har ringt ett par gånger till psykiatrisk mottagning, men de säger att det verkar inte vara så allvarligt. Jag vet inte riktigt hur allvarligt måste det vara - ska man vänta tills han slår ihjäl någon?

Jag har en känsla att det har blivit bara värre - jag är riktigt orolig för honom, och för oss, vi orkar inte mer, och uppriktigt sagt fruktar jag att någon dag kommer han slå ihjäl någon av oss, för att det verkar som att när han är konfronterat blir han total annorlunda och mycket agressiv.

Snälla, säg vad ska man göra? Jag orkar inte fortsätta att leva så här. Detta tar all must ur mig, jag orkar inte leva mitt liv, och jag orkar inte se hur min sons liv går till spillo.
En mycket orolig mamma