Home   News   Forums   Log in    Get personal advice    My area     Help    
|
Go to:
Alla forum
  Fråga-experten-området
  Gratis rådgivning via internet om psykologiska problem och relationsproblem
  Familjeproblem
MER INFO

KATEGORIER

KOM2002 (question)  Familjeproblem

Thread Messages in thread:

reply Re: Familjeproblem , Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92 , 18 Apr 2010 23:34
question Familjeproblem , ****** , 18 Apr 2010 01:02
 148356. To top of pageTop   Next message down
Familjeproblem
From: ******
Date: Sun, 18 Apr 2010 01:02:00 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

question
Hej!
Detta kommer vara en jättelång "fråga", jag hoppas ni har tid att läsa igenom och skriva lite.

Jag är 23 år gammal. Jag och min fru valde att gifta oss direkt efter gymnasiet och har idag en liten dotter på 2.5 år.
Vi har mer eller mindre alltid bråkat för alla möjliga och omöjliga saker.
En gång gick det så långt att vi faktiskt separerade, när flickan var 1.5 år. Vi flyttade ihop igen efter 3 månader.

Problemen nu är inte att vi bråkar onm skitsaker längre. De är mycket djupare än så.

Sedan dotter föddes så har jag, inte varit hård, utan bestämmd. Jag har inte tillåtet tösen att gråta sig ut från att inte klä på sig, äta, sova osv.
När det gäller mamman så är det tvärtom.
Hon har ingen kontroll på henne och det blir tuffare för varje dag.

När min fru inte är hemma så har jag och min dotter det otroligt bra, hon gråter aldrig, när det är dags att lägga sig så lägger hon sig, äta så äter hon, leker osv.

När mamman är hemma så är det katastrof, jag får knappt kontakt med min dotter förutom när hon är på bushumör, jag kan inte säga till henen att äta, sova gör det eller det osv.
Då börjar hon skrika/gråta tills mamman givetvis kommer och "lugnar" ner henne och säger att hon inte behöver.

Jag har flera ggr försökt påpeka till min fru att hon måste visa att det är hon som bestämmer och inte tvärtom.

Dels tycker jag synd om min dotter som gråter nästintill hela tiden om mamman är där, istället för att säga vad hon vill, som gråter ihjäl sig varje gång hon ska klä på sig eller lägga sig.
Tycker synd om min fru som får stå ut med detta dag in och ut och som istället för att lägga barnet måste ligga med henen i 1-2 timmar och ibland gunga henne tills hon somnar.
Sedan så har även jag det jättejobbigt för jag KAN inte lägga min dotter om mamma är hemma, när hon inte är det så lägger jag henne, vi sjunger, sen säger jag god natt och går ut.
Det handlar inte bara om sovdags, utan allting annat också.

Det blir inte heller bättre av att våran relation redan är såpass infekterad att jag inte längre vet om jag ens vill leva med mamman.

Dock så har jag jättesvårt att ta det steget pga. av min dotter.
Har aldrig kunnat föreställa mig att mitt barn ska leva i två olika hem och tex inte kunna åka på semester med sin mamma/pappa som jag själv gjort.

Mycket ligger säkert också i det att jag jobbat mycket, mamman har ju givetvis varit mer kring tösen än jag osv, men jag tror fortfarande bestämmt att allting är mammans fel eftersom hon sedan vår dotter var bebis inte lät henne gråta en sekund innan hon var framme och tröstade henne och hon fick alltid som hon ville.

Kan även ligga någonting i det hela med att vi båda är såpass unga och helt eneklt inte är mogna för detta livet än med ingen fritid, eller tid att ägna åt sig själv bara för att inte snacka om tid till partnern.

Hur ska jag få henne att förstå att hon måste visa dottern att hon inte alltid kan gråta sig ur saker, och HUR ska hon lyckas med detta om hon nu vill.


Min fru brukar ibland bli arg och säga men klä du på henne, elelr du får lägga henne varför bryr du dig inte osv.
Svaret är enkelt:
Jag har ingen lust. Om vi alla är hemma, och jag säger till dottern kom så går vi och sover nu, då vet jag att hon kommer börja skrika, och säga åt mig att jag är dum för att slutligen säga att hon vill sova med mamma. (har provat ett ex antal gånger).
Samma sak när hon ska klä på sig osv.

Gvietvis ser det ju ut som att jag inte bryr mig ett dugg men det gör jag, jag hade mer än gärna varit mer med min dotter ,legat i sängen läst en bok osv men jag tillåts inte det av just min dotter när mamman är hemma.

Min dotter ser ju mig som boven i det hela eftersom när mamman inte lyckas få "kontroll" över henne när hon ska kläs på eller läggas då börjar hon skrika och ropa på mig, jag kommer in klär på henne ite med tvång, alternativt att dottern ger upp eftersom hon vet att hon inte kommer undan.

Jag vill inte vara den som min tös ska tycka är jobbig och "dum" , för att hon måste göra något och hon känner att hade det inte varit för mig så hade hon inte behövt göra det.

Jag har säkert glömt skriva en massa men tror gott och väl att det räcker.

Tacksam för svar, och et stort tack om ni orkar läsa igenom allt detta.

MVH
Eldar



 148388. To top of pageTop Previous message Previous message  
Re: Familjeproblem (Reply to: 148356 from ****** )
From: Gunborg Palme - Leg psykolog - Leg psykoterapeut - Telefon 08-664 60 92
Date: Sun, 18 Apr 2010 23:34:33 +0200
Language: Swedish

 


Reply to this message

Reply to all  

reply

Jag tar inte ställning till om ni ska skilja er eller inte, men eftersom ni har så olika syn på hur ni ska förhålla er till dottern, jag tror det är bäst för er alla tre om ni umgås två i taget.

Antingen ska mamma ha ansvaret för dottern eller så ska pappa ha det. Den andra föräldern får hålla sig undan och hålla på med sitt.

Dottern lär sig att tillsammans med mamma går det till på ett sätt och tillsammans med pappa på ett annat sätt. Det behöver inte vara till nackdel för henne att lära sig att människor är olika och att man kan göra saker på flera sätt.




You are not logged in
Today's date: Sat, 16 Dec 2017 13:38:58 +0100
KOM 2002