Jag är en 22-årig tjej som har (och alltid haft) motoriska svårigheter samt stora problem att intuitivt veta hur praktiska saker ska utföras.
Mina motoriska problem gör att det tar lång tid för mig att stoppa täcket i påslakanet, duka, sätta upp håret snyggt, packa ner varorna i kassen i affären osv. Vissa saker som att sminka mig, skära ost. slå in paket osv har jag gett upp. Det spelar ingen roll hur många år jag än försöker för det går inte iallafall.
Mina motoriska svårigheter hämmar mig i arbetslivet eftersom det där ställs krav på att man ska kunna utföra arbetsuppgifter snabbt och smidigt, något som för mig är i stort sett omöjligt. Jag jobbade på att äldreboende i somras och det var hemskt. Det hände att hela avdelningen blev lidande för att jag jobbade så långsamt och för att jag inte kunde räkna ut hur praktiska saker skulle utföras.
Med praktiska saker menar jag saker som jag har förstått att de flesta människor anser som självklara, saker som det förutsätts att man bara ska veta. Exempel på detta är att man använder skärbräda när man skär grönsaker, att man inte ska ställa papperskassar på marken när det regnar, att man kan vända terrariet åt olika håll för att komma åt överallt när man ska göra rent, att man börjar i hörnen och arbetar sig utåt när man torkar golven etc, etc. Sådant här förstår inte jag automatiskt utan jag behöver extra tydliga instruktioner för att göra på rätt sätt.
Jag har några vänner som har Aspergers syndrom och dessa verkar ha ungefär samma problem i sociala situationer. De känner inte av sådant som man normalt bara "vet". Precis sådan är jag när det kommer till praktiska saker. Jag ställer mig ofta frågan: hur vet man?
Jag trodde ett tag att jag också hade Asperger men nu har en psykolog konstaterat att så förmodligen inte är fallet. Anledningen till detta var att folk med AS har sociala svårigheter av olika grad, något som jag inte har. Tvärtom är jag väldigt social och väldigt känslomässig. Till skillnad från många med AS är fikarummet enda stället på en arbetsplats där jag fungerar. Vad det gäller arbetsuppgifterna är jag alltid en levande katastrof och när jag inte får sparken säger jag upp mig självmant för att slippa göra mer skada.
Jag känner alltid att jag får för kort inlärningsperiod när jag kommer till en ny arbetsplats. Man brukar få en till två veckor men jag känner att jag skulle behöva minst en månad eftersom jag har så svårt med motorik och praktiska saker. Detta har jag dock inte vågat ta upp med någon arbetsgivare eftersom jag varit rädd för att inte få jobbet då.
Alla jobb jag haft har gått åt helvete så nu ska jag börja plugga, mest för att få studiemedel så att jag får en försörjning. Min dröm är att jobba som programledare och jag hoppas på att komma in på utbildningen nästa höst då jag ej kom in i år.
Även om jag gillar att plugga så känns det lite snöpligt att behöva göra det nu i höst/vår bara för att jag inte kan jobba. Tanken var att jag skulle jobba ett år fram tills nästa höst men nej, det gick ju inte.
Till och med min psykolog verkar osäker på vad mina svårigheter beror på och jag har aldrig hört talas om någon med samma problem. Därför vädjar jag nu om hjälp. Vad ÄR det här för något?? Det förstör ju för mig.
Eftersom du är så opraktisk, är det bra att du börjar plugga. Ett mera teoretiskt inriktat arbete skulle kanske passa dig bättre. Det finns arbeten, där man inte behöver kunna torka golv, men där den sociala kompetensen är viktig. Vi föds med olika anlag, men det andra människor intuitivt vet, kan de ha lärt sig tidigt av sina föräldrar eller i förskolan.
Ge inte upp när det gäller praktiska arbetsuppgifter. Be dina vänner visa dig hur man gör och börja träna. Du blir kanske aldrig så duktig att du kan försörja dig på det, men du behöver kunna utföra praktiska saker för att ditt privatliv ska fungera.