Vilja dö

Det brukar heta att man ska be om hjälp när man har självmordstankar....Men vad gör man när ingen har lust, tid, ork att hjälpa på nåt enda vis?
Själv har jag bett om hjälp precis överallt och på alla upptänkliga vis... högljutt, lågmält, vädjande, sansat.. under de senaste tio åren. Men det enda jag lyckas med är att göra människor arga - "Jag har ingen utbildning för att hantera sånt här" eller "Jag mår inte heller bra." är de svaren jag får.

För tre år sedan gjorde jag ett misslyckat självmordsförsök, låg i mina egna spyor och vädjade om hjälp från vännerna på telefon. Också då var svaret "Då ska vi inte störa". Efter det låste in mig ensam i min lägenhet i tre månader, levde upp alla sparpengar och låg i sängen och drack lådvin. Det var det enda lösning jag såg just då och ingen av de människor som jag hade ringt gjorde några som helst försök att kontakta mig.
Blev tvungen att ta ett val till slut. Antingen förgås i min ensamhet eller försöka ta mig ut. När jag tog kontakt med människor igen upplevde jag väldigt starkt att jag inte "fick" prata om vad som hänt. Så länge jag höll tyst om självmordsförsöket och mina ensamma månader kunde jag s.a.s "köpa" sällskap. Så snart jag nämnde det blev alla förbannade och drog.Som jag uppplevde det tyckte vännerna att jag försökte kapa åt mig uppmärksamhet som jag inte hade rätt till.


Jag går i privat psykoterapi nu, vilket fungerar bra och hjälper mig (även om det ruinerar mig.) Men också där blir frågan om självmord väldigt infekterad, jag upplever att min terapeut -blir väldigt rädd och handfallen när jag talar om min längtan efter att hoppa från en bro. "Det är ditt liv." är hans vanliga svar. Och när jag går: "Jag hoppas du hittar en bättre lösning." På något vis känns det som en förfärlig avskedsreplik... den får mig att känna mig så ensam att mitt huvud går i bitar.

Efter alla dessa år av dödslängtan och ensamhet är jag fruktansvärt, fruktansvärt trött. Samtidigt vill jag inte dö.Jag vill ha någon sorts hjälp, men jag vet inte längre hur och av vem, känns som om jag prövat alla vägar.
Min fråga till dig är: Vart ska jag vända mig? Och framförallt : Hur ska jag uttrycka mig för att göra mig förstådd utan att skrämma slag på folk eller göra dem förbannade? Jag har gått till psykakuten men de har skickat hem mig med en broschyr om depressioner samt ett recept på stesolid.