Hejsan.
Jag är 20 år och har bott hemifrån sedan gymnasiet då jag flyttade till min moster. Nu har jag bott själv ett år men bor alltid hemma på sommrarna. Mina föräldrar är skilda och jag går bra ihop med min pappa, men mamma däremot... Det är inte alls något vidare
Jag bor hos mamma tillsammans med mina två syskon (jag bor hos mamma för att det är mer städat och händer mer saker där) och alltid när någon diskussion uppstår blir det snarare ett tjafs. Jag blir så himla lätt irriterad på vad mamma säger och nästan förläjligar hennes åsikter och allt hon säger. Diskussionerna handlar om allt mellan familjens ekonomi (som går ut på att pappa inte betalat vår uppfostran alls, och det är bara jag av mina syskon som blir irriterad att få höra diskussionen), att jag ska flytta ihop med min pojkvän på ett internat, städning, att jag vaknar långsamt på morgonen.... Ja, allt kan bli ett bråk.
Jag tycker att hon har så starka värderingar och inte alls tar hänsyn till mina åsikter. Det känns som att hon alltid ska ha rätt bara för att det är hon som är mamma och har upplevt ALLT. Bara tre månader efter att jag flyttat hemifrån (vid 15 års ålder) möblerade dom bort mitt rum utan att fråga och det tog mig väldigt hårt! Hon rignde sällan för hon hade, och har, alltid mycket jobb på dygnets alla timmar. Jag kände mig övergiven och kunde aldrig få någon tid att prata ordentligt med henne. För alltid när vi pratade blev det på kvällen och så fort jag sa emot henne blev hon less och sa att hon inte orkade ta diskussionen på kvällen. Men jag fick aldrig diskutera ens på dagen heller, alltid skyller hon på att jag är trött eller hungrig (ironiskt nog).
Idag när vi diskuterade att jag flyttar ihop med min pojkvän blev hon lite illa till mods. Hon tycker visserligen jättemycket om min pojkvän men anser att ihopflyttandet ska vara ett "mer medvetet val". Jag blev irriterad och förolämpade hennes åsikter inför hela familjen genom att påstå att dom var gammeldagsa. Efter kände jag mig jättetaskig men kände inte heller för att säga förlåt, för då visar jag ju att hon har rätt. Jag tar nästan alla tillfällen jag får att trotsa henne, även om jag egentligen inte alltid tycker olikt henne.
Till saken hör att vi umgås otroligt mycket då vi ofta träffas med familjevänner, i musiksammanhang OCH jobbar ihop som kollegor där hon är min chef. Det blir lätt att jag även förolämpar henne i sådana sammanhang vilket gör både mig och henne ledsen. Ibland säger hon att jag borde bo hos pappa men det vill jag inte heller, jag trivs i mitt rum och med mina syskon hos mamma, och när mamma väl får en LUGN stund över och kan prata med bara mig utan att telefon, vänner, kollegor, arbeten och massa annat stör - då kan jag bli rörd över hur mycket vi har gemensamt och hur lika vi är och tycker om mycket.
Men vad ska jag göra? Jag vill både hjälpa henne att sluta stressa då jag tycker känns som huvudanledningen till alla bråk. Men också få henne att inse att jag inte är som hon alltid önskar och att hon inte ska se mig som "svarta fåret" bara för det. Jag blir hemskt ledsen att göra henne ledsen, för hon är egentligen min största förebild på det allra mesta.
Använd dig av den medvetna och kloka delen av din personlighet, när du umgås med din mamma och inte av ditt trotsiga och barnsliga tonårsjag. Lyssna på henne och respektera hennes åsikter. Eftersom du är myndig, gör du som du vill och behöver inte någons godkännande, om du vill flytta ihop med din pojkvän.
Förolämpa aldrig någon människa utan säg hellre vänligt att ni har olika uppfattning i en viss fråga och att det är OK. Ta en promenad, om du blir provocerad, för att undvika bråk. Intressera dig för vad din mamma känner och vad hon vill. Försök förstå henne. Det är lätt att fastna i gamla mönster mellan barn och föräldrar, men du är vuxen nu.