Hej!
Det känns mkt svårt att skriva det här för jag vill helst inte tänka på det,men samtidigt så behöver jag få en del svar.Jag har aldrig anförtrott mina känslor ang detta för ngn.
Ju äldre jag blir,nu runt 30,så får jag mer och mer "obehagskänslor" att ngt verkligen har hänt mej som litet barn,jag har små minnesfragment men inte över själva händelsen utan mer om komentarer,frågor och andra händelser som blir klarare och klarare, tillsammans med min inre känsla så blir jag säkrare på att det är verklighet,och jag vet vem, tror dock att det "bara"skedde enstaka gång.Kan det ha satt djupa spår i mej ändå?,fast jag inte minns själva övergreppet.Jag är rädd för att minnas då måste jag ju antingen förlåta eller bryta kontakten med mina föräldrar och det vet jag inte om jag klarar av.Är det här normala känslor?.Kan jag fortsätta förtränga vad som hänt utan att prata med en psykolog /likn?.Jag känner att det påverkar mej ,jag har mkt svårt att lita på ngn,rädd för att bli övergiven etc och att släppa in ngn man i mitt liv,vid närhet och beröring får jag som panik inombords,han måste vara väldigt snäll och försiktig då går det bra.Jag vill leva utan dom här känslorna,inte tänka på vad som varit utan jag vill fokusera framåt på allt fint som finns i mitt liv,men ändå dyker dom här känslorna upp,det känns som sår i mej ärr som ibland rivs upp och då känns det väldigt jobbigt,kan jag läkas inombords?Finns det ngn bra bok som jag kan läsa/har du ngt annat råd till mej? Snälla svara mej vet inte annars vart jag vågar vända mej. /det gör så ont ibland.