Detta är en svår sak för mig att berätta då osäkerheten över hela scenariot driver mig bortom rim och rätt. Detta är i stor kapacitet riktat mot min systers make. För att dra min del lite först så har jag bott med en mor som är okapabel av kärlek. Ständigt provocerande mot mig och mina syskon när vi ens gjorde en lutning till att kritisera henne. Hotade med att ta livet av sig. Nu upp till mitt sextonde år i livet så bodde jag så. Men sedan flyttade jag till min syster och hennes make. Hennes make tog ett speciellt intresse för mig och såg det som sitt ansvar att sätta mig rätt. Detta fortsätter i ett antal år tills jag nu är tjugo år.
Jag är vid olika aspekter en bättre och mer fast människa. Pågrund av hans ständigt anklagande ton? Kanske. Men hur än så krävde han kärlek från mig. Sa att han älskade mig och att jag inte möjligen kan göra mer än detsamma. Nu är det så att jag inte älskar honom. Jag ogillar att han kramar mig eller är för nära. Vad väckte detta? Jag älskar hans barn som är 3 och 5 år. Dem kramar jag och uppmuntrar. Detta finner denna man konstigt att jag kan älska dem men inte anledningen till deras existens. Han har blivit bitter känns det som. Avundsjuk helt enkelt på att se kärleken lagd på andra men inte honom. Han drar sig då till att ta låga skott som jag ser dem. Jämför mitt avisande beteende till min egen mors. Betvivlar att jag kan hantera en pojkvän och undrar högt hur en pojkvän skulle vilja stå ut med mig. Hans anklagande vis, hårda sätt att dömma ting och en nästan patalogisk jag-vet-allt del som skiner igenom som en äcklig arrogans. Han har bra drag, för all del. Och jag kan se en vanlig vänskap med honom. Inget mer. Hjälp mig att förstå och hantera detta rätt. Behöver jag ändra mig? Har han fel?
