Jag, en, sedan c:a femton år frånskild, man i sextioårsåldern har alltsedan separationen bott granne med min ensamstående mamma. Allt har fungerat mycket bra tills hon för c:a fem år sedan p.g.a. en ovanlig sjukdom började förlora alla sina muskelkrafter och allmän ork.
Jag har de senaste tio åren, alltmer ökande de senaste fem dito, skött ALLT i hennes hushåll samt mitt eget lilla behov.
Hon behöver hjälp med praktiskt taget allt i ett hushåll och även för personlig del.
Jag kommer således aldrig utanför lägenheten mer än ett par timmar åt gången någon enstaka gång i veckan.
Problemet börjar nu kännas väldigt påtagligt arbetsamt och utgör ett stort hinder för utvecklingen av mitt eget liv.
Jag är dessutom själv skuld till den beskrivna utvecklingen då jag har lovat att hjälpa och sköta henne och är dessutom alldeles för "blödig" för att be henne flytta till ett äldreboende - jag har sett ett flertal och de är inte något du unnar ens din värsta ovän.
Hon vill inte ens för en period om en vecka komma in på ett avlastningshem utan menar att jag "naturligtvis kan åka på en rekreationsresa" om jag vill.
Som sagt, mitt problem är jag hela tiden känner oro för och skyldighet att ringa min mamma för att tala om att jag mår bra.
Situationen är ett verkligt "Moment 22".
Jag ser inte själv någon lösning - kanske någon annan gör det?